Hon hade ett spinnljud i rösten, som löpte under melodin. Först efter några nätter hade han börjat tänka på lätet, eftersom han ansträngt sig så för att tolka innehållet istället för formen.

Den första natten hade han vaknat vid fyratiden som vanligt, kanske av tidningsbudet, kanske av en plötsligt uppbrusande dröm, möjligen av grannen som jobbade skift, men oberoende av alla dessa omständigheter skulle han ändå nå medvetenhet 04:00, plus/minus några minuter. Han hade med åren slutat att irriteras över detta faktum, som ju var just det, ett faktum. Istället reste han sig och vankade mot läsfåtöljen, lyfte upp Dostoijevskijs ”Spelaren” från högen och fortsatte kvällens läsning med nattens. Efter fyrtio minuter skulle nattens rytmer hamna i fas igen, varpå han kunde masa sig till sängen och falla i sömn. En rutin orsakad av nöd, förlängd av ren vana, numera kunde han inte ens tänka sig en natt utan stunden i fåtöljen. Många år hade det fortgått innan natten då telefonen började att ringa. Han blinkade till några gånger för att försäkra sig om att han såg rätt. Okänt nummer. Vid den här tiden? Han svarade:

”Ja, hallå?”

”Hur mår du?” frågade hon.

”Ursäkta, men vem är detta?”

”Jag tänkte att det var lika bra, så många gånger som vi delat det här klockslaget.”

”Jag förstår inte.”

”Titta ut mot gatan.”

På andra sidan, i fönstret mittemot, stod en kvinna i nattlinne och vinkade. Hela rummet var upplyst.

”Du tittar ju aldrig hit, så jag behövde fånga din uppmärksamhet på något annat sätt.”

”Ja, förlåt, jag brukar känna mig lite dåsig vid den här tiden.”

”Så konstigt. Jag tycker du tycks väldigt uppmärksam. Du avverkar säkert trettio sidor i stöten. Snart har du väl inga böcker kvar.”

”Jag läser snabbt. Alltid varit så. Det är som att jag skannar av texten utan att behöva tyda den, om du förstår hur jag menar?”

Det här blev den nya vanan som lades till vanan. Han tog sig till fåtöljen. Hon ringde i samma stund han knäppte ihåg lampan. Hennes historia var likartad men ändå en annan. Insomni. Ofta sov hon bort dagarna istället. Vargtimmen, den de nu delade, brukade hon däremot aldrig kunna hålla sig sovande. Det var som förgjort, vilket läkemedel vårdcentralen än skrev ut, vid fyratiden stirrade hon existensen i vitögat.

”Så märkligt”, sa han en natt, ”att jag aldrig sett dig förut. Jag menar, på stan.” Nu vände han blicken ut mot gatan och henne igen. Annars var den alltid riktad mot väggen med pendylerna. Bort från världen, aldrig riktad mot den.

”Jag har inte sett dig heller”, sa hon, ”men så har vi ju lite olika dygnsrytm du och jag. Både lika och olika, kan man kanske säga, förresten.”

Om dagarna kom han att titta mer uppmärksamt åt hennes håll, men då var gardinerna alltid fördragna, så det var så klart därför han aldrig tänkt på att någon bodde där. Och det fanns så många gluggar där på andra sidan. Han hade aldrig tänkt särskilt mycket på någon av dem. Någon enstaka gång stod en gubbe nära rutan och stirrade mot kråkorna som av någon anledning alltid frekventerade handikapparkeringen. Ytterligare någon gång hade någon fest med rörig diskobelysning. Det var väl allt. Han kanske borde ha varit mer nyfiken. Andra människor verkade vara det. Själv ville han föregå med gott exempel, och eftersom han föredrog att hålla sig på sin kant utgick han från att det var detsamma för alla andra, så han tittade bara bort.

Någon enstaka gång borde de väl ändå stöta ihop? tänkte han. Öppettiderna på Ica Lansen var ändå desamma för alla. Och alla behöver vi mat. Han började handla lite senare, utan att stöta in i henne, sedan lite tidigare, fortsatt utan att stöta in i henne. Ingen lycka heller vid pappersåtervinningen. Likaså under den naturliga promenadslingan längs viken. Han sa inget om försöken i deras samtal, att han på sätt och vis bröt mot deras överenskommelse. Om de hade velat träffas borde de förstås ha gjort det för länge sedan redan, var ju bara att dra på sig kappan och kängorna och mötas på mitten, men det hade ingen föreslagit, för det riskerade så klart att hota umgänget. De var inte den typen av vänner, bara, tänkte han, innan hon blev först att ställa frågan. Klockan nära halv fem, tidningsbudets rassel ekade i trapphuset.

”Varför har du inte föreslagit att vi ska träffas?”

Nu var spinnljudet särskilt framträdande, som om hon väste fram sin fundering.

”Hur menar du?”

”Nu har vi pratat i flera månader på det här sättet och du har fortfarande inte bjudit ut mig. Jag vet att du är ensamstående. Det vet vi alla, vi på den här sidan. Inte så att vi pratar om dig, för vi pratar inte, men jag kan garantera att alla haft span på dig. Om inte annat så för att ställa klockan.”

”Jaha”, sa han. ”Jag trodde bara inte att vi hade den typen av relation.”

”Så intressant, så varför letar du efter mig på stan då? Kan du förklara det?”

En isande kyla drog igenom honom, med drag av lika delar skam som chock, för att senare ersättas med ett styng av en ny känsla: möjlighet. Han samlade mod till sig.

”Ska vi ses då?” frågade han.

”Nej, så klart inte”, sa hon och skrattade. ”Hur skulle det se ut? Ett par där en alltid är sovande, förutom vid fyra på natten.”

”Kanske är det ödet att vi ska ses”, försökte han.

”Jag bara driver med dig, förstår du väl? Det är bra så här. Du berättar om alla dina fantasier och neuroser och jag berättar om mina. Och så behöver vi aldrig mötas. En säker plats. Kan det bli bättre, egentligen?”

”Ja, det är väl bra så”, sa han.

”Jag driver med dig”, sa hon, men poängterade inte om vad och när. Om det handlade om alltihop, eller om att ses, eller om något annat.

”Nej, nu vill jag faktiskt läsa lite”, sa han.

Sen la han bara på luren utan att invänta hennes svar. Fräckt, helt ur karaktär. Han ångrade sig genast. När han panorerade blicken över till andra sidan gatan var lampan släckt och gardinen redan fördragen. Hon var borta, lika frånvarande som vilken förmiddag som helst, bara att han nu kunde fysiskt erfara hennes kropp där bakom tygstycket. Han ringde tillbaka och hon svarade inte. Han ringde fyra gånger till och hon svarade inte. Då ringde han sju gånger till och hon svarade till sist.

”Jag försöker sova”, sa hon, ”och du stör mig.”

”Förlåt”, sa han, ”jag ska inte göra om det där.”

”Bra, det hoppas jag verkligen.”

”Jag lovar, älskling. Jag lovar.”