Under parasollet på Praia da Mata ringer ett nummer från hemifrån. Du är soldränkt och konturfattig, vill först inte svara, men så tänker du: det kan vara om priset. Så introducerar sig den här myndige rösten för dig, på ett sätt som antyder att du borde känna igen namnet, men samtidigt med ett avstånd som markerar att ni inte känner varandra. Han är således i en mellansfär, varken telefonförsäljare eller vän.

Alltså fortfarande: Det kan vara om priset.

Du hinner rasa iväg i fantasin, där en framtida version av dig beskriver den här stunden som vägskälet. Just när du var på vippen att ge upp öppnades grinden igen, hinner du tänka och så pratar han lite till, men med allt kärvänligare tonfall, om hur faktiskt mötts vid ett tillfälle, över några glas öl i Hagalund, och en svag ilning av igenkänning träder in i hoppets ställe. Nu minns du ju Ann-Katrins kompis Åke, som precis som du skulle till Lissabon de här vinterveckorna för en schackturnering och han har fått ditt nummer om ni skulle vilja stämma träff. Han är rankad i grupp F, så det blir knappast något rafflande kvalspel om du trodde det.

Han är obokad fram till i morgon. Lika bra att ses direkt, tänker du. Förr eller senare måste det ske. Du river ihop badhandduken och klär på dig, kollar ett extra varv efter nycklar, hotellkortet och mobilen och allt är med så det är bara att börja röra sig. Bussen till innerstaden är en kvinna, eller det är i varje fall den person som läser upp stationsnamnen. Próxima parada, säger hon med lika delar nyfikenhet som lugn. Oavsett hållplats eller avstånd mellan stoppen läser hon upp färdrutten med bibehållen tillförsikt. Efter nästan en timme kuskande tillbaka till urbanitet kliver du av. Du har fortfarande sand i skorna. Kvinnan pratar förstås vidare för de som är kvar, opersonligt personligt. Próxima parada hit och próxima parada dit. Nästan att du känner dig manipulerad.

Det står tre män utanför hotellet som kan vara han. Alla tunnhåriga, stormagade, vitskinnade. Två av dem röker, den tredje gör inte det så du chansar på honom. Åke skiner upp i ett leende, ger dig en omfamning som om ni vore gamla vänner, när ni egentligen knappt är bekanta. Han börjar älta sin flygresa. Lite turbulens över Pyrenéerna tydligen. Något barn som stirrade länge på honom mellan sätena.

Hur kunde du tro att den här jönsen var prisutdelaren?

Eftersom du varit här i några dagar redan behandlar han dig som lokalbefolkning och hör efter vart ni ska gå för att få en portugisisk upplevelse utan turister. Frågeställningen är absurd, men du vet ett ställe, säger du och påpekar att det kräver en taxiresa, men utelämnar att en så pass brant promenad hade gett honom slag. Ni åker.

Egentligen är det inget fel på honom, tänker du medan han stillsamt synar vinlistan, han hade bara dålig timing. Det är som att det i samma stund han avslöjade sitt syfte med samtalet också gjorde klart för dig att det aldrig skulle bli något annat samtal. Det här var chansen och så var det Åke som ringde, vars namn till och med behövde förklaras med ett annat. Så klart att han skulle associeras negativt.

Han var den som tog ner dig på jorden, utan att ens veta att du hade hopp om att stiga mot atmosfären. Du vill straffa honom, men lagom. Därför väljer du att inte aktivt delta i ert samtal. Låter honom hålla låda ifred. Det enda du gör är att ställa frågor. Svaren undviker du att lyssna på. Inte heller avslöjar du något om dig själv utan så snart han funderar kring något så viker du snabbt tillbaka mot honom. Djupare, djupare, ytligare, ytligare.

Det här fortgår i över en timme innan han fullständigt byter spår i samtalet:

– Vad sägs om att vi kidnappar någon i kväll? Typ servitören där borta. Är du på? Let’s do it, liksom.

Du frågar, synnerligen besvärat:

– Hur kommer det sig att du säger det här till mig?

Han rör inte en min när han säger:

– Du behöver inte låtsas, kompis. Jag har tänkt länge på det här, till och med hittat några killar i Baltikum med fint track record. Men med dig känns det lite mer säkert, eftersom vi förstår varandra så väl.

Du frågar:

– Hur menar du?

Han lutar sig fram över bordet och blinkar med ena ögat:

– Takes one to know one.