Det är en dag i maj där hälften av flanörerna bär halsduk och andra hälften kavlat upp skjortärmarna. Några av de sommarhungriga har samlats på den långa bänken i parken, där jag kommer att bli en, och hon en annan. Hon som är hon i den här berättelsen är ingen jag känner, men vi snart att tillbringa en timme tillsammans, hon med sitt, jag med hennes. Först tänker hon att det är bättre att sätta sig på skuggsidan, för att skapa en buffertzon, eftersom hon inte är ensam utan har med sig två rörliga och stojiga pojkar, men sedan beslutar hon att den bästa platsen nog ändå är någon meter bredvid den där killen som läser Marcel Prousts Kring Guermantes med blyertspenna: samme person som kommer att skriva denna text i ett försök att förstå sig själv och alla andra. Hon bär drag av lantskolelärarinna, bryter på ett medelhavsspråk, bär solhatt och tappar ibland orden när hon tilltalar barnen. Hennes sätt är nervöst, av det där slaget jag ofta dras till och förlamas av, eftersom det tvingar mig till kalibrering i realtid. Barnen har ett desto säkrare sätt, ränner obehindrat runt förbi oss solande. Jag behöver höja volymen i hörlurarna flera gånger för att ens kunna ta in några rader av boken. Då kommer han, mannen de tydligen har väntat på. Det visar sig att han är ena pojkens pappa och medelhavskvinnans nya kille. Dessvärre är min första tanke när jag ser honom inte särskilt vänlig, nämligen: Kan frånskilda kvinnor i medelåldern verkligen tänka sig vem som helst för att inte känna sig som en frånskild kvinna? Inte för att mannen som nu sitter nära mig skulle vara ful eller obegåvad. Han kommer bara från en annan planet, och den här gången är det inte bara Mars och Venus utan snarare Pluto och Merkurius. ”Oj, ni borde inte ha väntat med picknicken”, säger han utan att mena det och det är det jag snart förstår är det utmärkande för hans språk: en för honom osynlig undertext till allt han uttrycker, men synlig för alla andra. Någon lantskoleläraraura besitter han alltså inte, snarare den hos någon som tillbringar dagarna på kontor, leasar sin bil och som lätt kan bli smygrasistisk i bastun. Nu var jag elak igen, förlåt, för han förtjänar det inte, men jag ville markera en dissonans, den alla märker utom det arma kärleksparet. En sorts obefintlig inåtriktad lyhördhet hos båda, som leder dem till känslor och impulser som prickar alla mål utom det enda rätta. Det elefanten-i-rummet-stora. Då det inte längre är någon idé att ens för mig själv låtsas läsa boken börjar jag föra anteckningar i marginalen istället, eftersom vad som händer i min omgivning har klara proustska kvaliteter. Han börjar att prata, med den där tonen igen, som enbart tycks till för att imponera på en omgivning snarare än till själva sonen, till vilken han säger: ”Nu vill jag att du dricker upp yoghurten”. Han försöker att låta mild, men även bestämd, låter betoningarna dansa på varje stavelse. Ett sätt han tar till för att signalera att han både är maskulin och en närvarande förälder, men under det ligger också det där osynliga trycket av: varför måste jag finna mig i det här? En fråga han nog inte själv hör och därför inte är medveten om. Det är komplext, att vara man, tycker han säkert. Det har han så klart rätt i, precis som det uppenbarligen är svårt att vara frånskild kvinna på jakt efter en hygglig snubbe som läst någon annan bok än Zlatans. Plutomannen skämtar nu med barnen. Han försöker anpassa sig till deras lite enklare vokabulär och referenser och pratar först om high five och sen Jackson 5. Det senare går dem över huvudet, men skämten var aldrig avsedda för dem. Pojkarna äter upp snabbt och börjar springa igen. Det blir möjligt för mig att fortsätta läsa, men så plötsligt börjar mamman gråta, dramatiskt och påtagligt extrovert, som om hon vill att någon av oss andra ska rycka in, men vi låtsas förstås vara döva, eftersom vi är svenskar. Plutomannen vet nu att han behöver visa känslor, men han begriper också att han behöver sköta det snyggt eftersom det finns en publik. ”Tänk på din andning”, säger han, eftersom han tydligen är mer inriktad på verkan än orsak. ”Så kan man ju inte tänka”, säger han, och förklarar med det att hon enligt honom känner fel. När det inte heller hjälper drar han till med: ”Säg till om jag kan göra något för dig.” Som folk säger när man verkligen inte tänkt göra något för den sörjande, men inte helt och hållet uteslutit det, eftersom det skulle innebära att de var dåliga människor. Inget av detta tycks hon begripa. Hon förstår inte ens hur gråten uppstått, lägger fram förklaringar som att hon blir stressad av pojkarnas dynamik. Att de inte visar någon tacksamhet. Att hon bygger upp en grundstress. Att hon inte hittar sin roll. Att den gemensamma resan till Öland nog var en dålig idé. Han säger: ”Så ja, gumman”. Men vad hon egentligen känner, men inte hittar fram till, är: Allt känns bara helt fel hela tiden och jag vet inte varför. Det känns som att jag ständigt och jämt tvingas in i ett regelverk som är främmande för mitt inre väsen. Som om jag aldrig kan få bli sedd och uppskattad för den jag är. Att jag till sist alltid blir hysterikan, när alla disparata känslor svämmar över mig.Och vad det egentligen betyder är: Vi passar inte ihop på något sätt. Min kropp, min själ, mitt psyke ber mig om att ta mig ut, men jag förmår inte förstå det. Hon säger istället: ”Jag är hopplös och rörig och du får alla att skratta.” Han säger: ”Bygg inte ett narrativ.” Hon fortsätter så klart att gråta, eftersom inget blir löst, och han sitter intill handfallen, som om han bara har en hammare när allt som behövs är en stjärnskruvmejsel. Pojkarna springer varv på varv med en ny galen frenesi. Nu vore det till och med omöjligt att läsa ens baksidan av ett mjölkpaket. Han förstår att han borde gå, att sortin är enda lösningen. När han hämtat sin son frågar han: ”Vad ska jag swisha för picknicken?” Mamman samlar sig och säger: ”Tvåhundrasjuttiotre kronor.” I samma stund han lämnat bänken uppstår ett lugn av slaget som den när en kopiator slutar fungera i ett öppet kontorslandskap. Allt som finns kvar är våra tankar. Här hinner vi tänka att det ändå är logiskt att en man med ett så annorlunda väsen också skulle kunna ha ett barn med samma temperament och livsrytm. Att det bara är som det är. Att energier antingen matchar eller inte och så många som ändå försöker kombinera sina hammare med skruvar. Nu är mamman äntligen stilla såväl i själ som i kropp. Hennes son också. De kramas hårt symbiotiskt, pratar lugnt och på sitt första språk. Några tårar till faller. Kanske av lättnad, kanske av uppgivenhet. Förmodligen förstår hon fortfarande inte vad som är fel. Och det är väl så, att vi alltid ser alla andra utom oss själva, tänker han som sitter intill, innan han ensam vandrar hem till sig.