En oförmåga att planera mitt arbete gjorde att jag blev klar en månad för tidigt. Det fanns ingen anledning att meddela någon om min oväntade tidslucka, eftersom det pågick varsel på myndigheten och jag redan gjort mig impopulär genom att tappa laptopen i kollektivtrafiken och som straff fått den ersatt med en stationär dator.

Distansarbete var därför otänkbart. Istället begav jag mig varje morgon till det gamla biblioteket för att ”göra research inför folkräkningen”, som jag kallade det när någon frågade. Det var inte en fullständig lögn, för jag läste in mig på olika områden, bara inte just dem jag var betald att ha expertis inom.

Enklast var att börja med allt, tänkte jag, och gav mig i kast med en tidig upplaga av Nordisk familjebok, som inte på många år betraktats rymma godtagbar kunskap. Först slukade jag Niger-Osby, vidare till Tvål-Venezolan och Tennis-Tvåkönad. Egentligen gjorde läsningen mig inte klokare, eftersom jag mest lärde mig detaljer om framstående vetenskapsmän och friherrar som ingen sate längre kom ihåg, än mindre behövde relatera till.

I delen Eggegrund-Exlex letade jag, lätt egocentriskt, efter andra som delade mitt efternamn, i hopp om att jag hade en celeber släkting jag kunde skryta om. Det hade jag tydligen, om man nu kan räkna sig själv som en släkting. På sidan 231, andra stycket i höger spalt, fanns mitt öde infört, med korrekt födelsedatum och -ort, liksom beskrivning av mina studier i socialantropologi, arbetet som registrator. Även mina två havererade äktenskap nämndes, men tydligen stod jag i begrepp att inleda ytterligare ett.

Här fanns alltså fortsättningen. Enligt Nordisk familjebok skulle jag bara nästa år debutera med en fantasyroman betitlad ”Det gamla biblioteket”. Fler verk skulle följa. Jag skulle vinna Ivar Lo-priset och sedan få många anhängare i Frankrike och Belgien, för att slutligen beredas plats i Svenska Akademien, innan jag avled till följd av hängning om tjugo år (ett dödsfall vars orsak fortfarande utreddes av polisen).

När jag synade böckerna mer närmare fann jag andra öden som också ägde rum i framtiden. Ofödda genier och förbrytare fanns alla kartlagda av verkets framsynte skapare. Jag förstår att läsaren av denna text tolkar alltsammans som häpnadsväckande, men för mig gav det som hände mig bara en intetsägande känsla, så långt hade tristessen tagit mig att det sant förbluffande inte längre hade kapacitet att förbluffa mig. Allt bara: jaha.

När månaden hade ersatts av en annan kunde jag presentera arbetet med några powerpoints och mina chefer kollade sina mobiler samtidigt som jag på skärmen pekade ut vilka akter jag ansåg behövde flyttas över till kommunerna och vilka som skulle behållas på vår avdelning. Efteråt gavs jag fri lejd att genomföra planen, vilket jag kom att göra.

Någon roman om mina upplevelser i det gamla biblioteket skrev jag aldrig, det kändes redan genomfört och jag hade heller inte för avsikt att springa in i min egen död. Istället kom jag att försnilla ett tiotal miljoner kronor av skattebetalarnas pengar, vilka gott och väl räckte för mig att köpa ett residens på Galapagosöarna, från vilket jag kom att ägna mig åt det som visade sig vara min sanna passion: flamingojakt.