Nemimi på japanska är ett ord för det som hörs av den som sover. Hon hade hittat det i en lista över unika begrepp på olika språk, jämsides med det portugisiska toadeira (en harpunerad val som fortsätter att yla) och turkiskans mihrap (en vacker kvinna som inte längre är ung).
Hon brukade vända sig mot hans nemimi.
När han i sömnen svirat in sig i täcket och hon vaknade med fötterna i det fria kunde det hända att hon passade på att berätta. Han ville vaken bara umgås, bara kramas, bara ha någon att älta med. De vakna öronen fick någon annan tillgång till, dagvännerna, men hans sömnhörsel var hennes.
Med den kunde hon berätta om sin barndom, så tyst att rösten nästan bara hördes inom henne. Om hur hon som sexåring gick själv till grytet för att locka ut grävlingen. Med en flottig kycklingvinge mellan fingrarna var planen ett locka djuret hela vägen hem till stugan och stänga in det i källaren. Förmodligen hade grävlingen redan gått i ide, och skymningen förändrade skogen, hon hittade inte hem, det bildades skallgång av volontärer och hon hamnade i tidningen men sa aldrig sanningen.
Förrän nu.
En annan gång hade hon blivit erbjuden värktabletter av en polare på en fest, men pillren visade sig vara fentanyl. Ett skämt som slutade med att hon fick tillbringa en vecka på akuten. Då klagade hon på magkatarr och sprängande huvudvärk och kanske depression rentav, men läkarna fann inget osunt och till sist skrevs hon ut. Om detta berättade hon också för hans nemimi, när hon var verkligt säker på att öronen sov.
Månaderna gick och hon fann sig åtskilliga gånger vakna med bara fötter. Hon blev allt djärvare i sina bekännelser, skildrade hur hon skickade en orosanmälan till socialen mot en kollega, eller hur hon brukade stjäla hem Nespressokapslar från föreningslokalen (som en protest mot styrelsen). Inte ens när hon redogjorde för sin detaljerade mordplan mot sin fiende från gymnasiet visade han det minsta livstecken. Han bara sov sött och dumt nätterna igenom.
På morgonen mådde hon ändå stadigt bättre, liksom renad av sin nattliga biktande, och kunde lite enklare spela lycklig fru och brygga kaffe och rosta bröd, och lyssna på hans detaljerade skildringar av sina drömmar. Ena gången hade han hittat en guldfisk i det slutna ekosystemet, andra gången hade han kopierat telefonkatalogen åt en kund. Jisses, så jobbigt kära du, hade hon sagt till hans vakna öron och han hade inte heller då hört vad hon sa, för nu var han redan djupt försjunken i morgontidningen.