Sommaren 2002 upptäckte han Paul Auster på samma gång andra upptäckte alkohol eller tjejer, och med samma törst och iver som sina generationskamrater. Som för de flesta började det med New York-trilogin för honom, övergick till Leviathan och Slumpens musik, vidare till Timbuktu, Månpalatset och Mr Vertigo, utan att någonsin höra upp. Produktionen var till synes oändlig.

Här skulle historien utan ansträngning kunna fortsätta med en mer detaljerad skildring av pojkens läseprocess, de olika intrigernas skiftande natur, den internaliserade berättarrösten eller d-vitaminbristen som uppstod av alla timmar i pojkrummet, men istället låter fäster vi oss vid en annan omständighet som uppstod i honom genom verken.

Verkligheten, den som visade sig mellan läsningarna, kom nämligen att formas efter romanernas logik, där slump och öde gick hand i hand. Han började att promenera stan i en romb, ringa telefonnummer på måfå, anmäla sig till spridda kurser från anslagstavlan, och vad helst han kom på som gick i Paul Austers anda. Det var enda sättet, tänkte han, att föra det ännu förutsägbara livet lite närmare det han läst sig till. Att genom riktade slumpmässiga ansträngningar hitta ett sätt att bli ett mysterium, kanske råka på en lika vilsen flickvän, men ännu hellre: hitta en farbar stig, ett kall, eller åtminstone en plikt.

Något att hålla fast vid i en framtid av oordnade möjligheter och begränsningar.

Därför var han på sätt och vis redo, men ändå alls inte, för det som kom att hända honom på buss 410 mot Saltängen en seneftermiddag i augusti. En händelse som bara hade makt att skaka om just honom. På ett säte låg nämligen ett redan tummat exemplar av den nyutkomna Illusionernas bok. Han fann den när han bytte plats efter Henriksdal i syfte att slippa andas in sätesgrannens andedräkt. På den tomma sofflängan längst bak över motorn låg romanen, kvarglömd eller ditplacerad.

Lite för bra för att vara sant, tänkte han förstås, hade inte ens reflekterat över att det kunde komma nya verk av favoritförfattaren då det redan fanns så många, men analyserade inte händelseförloppet vidare, började istället att läsa, rad för rad, hela vägen hem till Ringparkstugan, vidare in i kvällen och natten och när morgonen hade han läst färdigt historien om stumfilmsartisten som gick igen, för att snart påbörja en omläsning.

Det var då han såg etiketten som iförts bakom omslaget, prydligt i kant i lägre hörnet. Ett efternamn: Löwenfeldt, en adress. Bergbacken 2, samt ett telefonnummer: 08 716 80 04. Alltså hans egna. Självklart hans egna. Vid frukosten frågade han föräldrarna om de tagit bussen nyligen, och när de nekade, vände han sig till trillingarna, som egentligen inte hade åldern inne för att åka buss själva, och så var det den här gången också. Det gick säkert att komma på fler logiska lösningar, men han behövde inte dem. Han slog på vinst och förlust sitt eget telefonnummer men då ekade bara upptagettonen och gränsen gick väl någonstans vid att skicka brev till sig själv.

Världen tycktes intakt på den fronten, men nog hade en stråk mysterium lyckats pressa sig in. Han fortsatte därför att ringa sig själv, från telefonkiosker, från skolexpeditionen, hemifrån kompisar, men varje gång svarade mamma, som ju alltid höll sig hemma efter operationen, fastän det var länge sen hon behövde vila foten. Och till slut sa hon åt honom på skarpen att han inte fick ringa så här för hon behövde sova.

Det gick några veckor och månader och han slutade både att försöka nå sig själv och läsa Paul Auster. Böckerna hade tagit slut och det fanns ju John Fowles och Fjodor Dostojevskij. Efter det fanns det fackböcker om kris och utveckling, kurslitteratur i ekonomiska kalkyler, det fanns årsredovisningar och avtalsförslag, styrelseprotokoll och Financial Times, och de där snabba meddelandena som skickades av ungarna, grabbarna och kollegorna som kom att få honom att sluta läsa allt som krävde mer koncentration än ett par minuter.

När det till sist ringde från numret var han 40 år gammal.

Han stirrade på skärmen och fann det hela högst besynnerligt, eftersom föräldrarna hade slutat betala för fast telefoni för säkert ett decennium sedan, så det kunde inte komma från dem. Samtidigt kunde han inte svara omedelbart. Allt var annorlunda. Det fanns omständigheter, så som att han befann sig på skidresa med vänfamiljerna och det pågick ett storkok revbenspjäll i storstugan. Men ändå.

Ursäkta, jag tror det här är viktigt, sa han, släppte sleven och rörde sig in mot ett av sovrummen medan telefonen fortsatte vibrera i handflatan. Mellan våningsängar klickade han på den gröna luren och frågade:

Hallå? Vem är det?

Rösten på andra sidan var målbrottsljus. Han introducerade sig inte ens, gick rakt på sak:

Hej, jag tror att jag just hittade din bok på bussen. Jag undrar om du vill ha den tillbaka? I så fall borde vi stämma träff. Har du varit vid skjutbanan i Nackareservatet? Jag tror att vi borde, jag menar behöver, ses där. Det är viktigt. Helt livsavgörande faktiskt. Hör du vad jag säger? Det är viktigt.