Efter att ha läst en tidningsartikel om hur neandertalarnas arvsmassa utvunnits genom att bearbeta ett fossilerat finger, började jag på nytt ägna mig åt tanken att resa i tiden.

I viss mån ägnade jag mig redan åt denna syssla, en tänk om-loop hade spelats i många varv för mitt inre. Några gånger hade jag spelat med och byggt framtider utefter skiftande beslut: hur jag sa nej och inte ja, ja och inte nej, stannade och inte gick.

Alltsammans var bara fåfängt dagdrömmeri, det begrep jag ju, men åtminstone avancerat sådant. Inte bara nöjde jag mig med att spela upp själva vägvalen, utan målade hela framtidsscenarier utifrån dem, år och decennier av val som förgrenade sig utifrån den nya noden.

Det var emellertid fantasier och inte tidsresor. Ändå kunde jag inte kasta av mig tanken om att få börja om. När jag strosade förbi parfymerian i Gamla stan och såg deras turisttillvända skylt om att kapsla in minnen tog jag dem på orden, klev in i butiken och berättade om mitt resmål:

Jag vill till dagen innan, då jag dammsög jord och lecakulor på balkongen. En mild surrealism över ögonblicket. Vinden smekte ansiktet. Luften var klar och kall. Känslan av att allt fanns kvar.

Hon hade något förfinat över sig, min scent creator, som om hon genom alla sinnen avancerat till ha hittat ytterligare ett, onåbart för oss andra. Hon tog min förfrågan på allvar, ty det här var just så industrin alltid arbetade, utefter en känsla som behövde ringas in. Om det så var vårsol, Ariana Grande eller synd.

Du behöver ge mig lite mer, sa hon, med en oväntat ljus och len röst, som förde tankarna till mango. Jag vet inte varför jag associerade så, kom väl in på ett humör av själva situationen.

Jag berättade:

Olivträdet hade just fått nya knoppar, efter en vinter inomhus. Pelargonen var överblommad. Klockmalvan hade snart irrat sig upp mot balkongen ovanför. Solen låg snett mellan gårdshusen och skapade en springa ljus över mig, så jag behövde kisa. Min gom var präglad av etiopiskt kaffe med eftersmak av jordgubbscornetto. Mina tankar var nattligt marinerade av en dröm där jag var hyperpolyglott och alla språk blev därmed begripliga, men bara under natten.

Hon förde inga anteckningar, vilket stressade mig, just som när en servitör memorerar en alldeles för lång beställning. För att bevisa något, men för vem?

Jag pratade vidare:

Det här var alltså dagen innan jag sa nej. Men det kanske inte hör till saken.

Verkligen inte, sa hon, för det visste du inte då. Om du vill orsaka en korrekt tidsförskjutning behöver du vara totalt sanningsenlig mot den faktiska händelsen. Hur pass fylld var dammsugarpåsen, förresten? Jag utgår från att det var en Electrolux?

Egentligen hade jag strosat in i butiken lite som på skämt, men nu låg ett allvar över situationen och jag började känna ett hopp växa i bröstet. Jag gav henne ytterligare instruktioner.

Till sist var hon nöjd nog att skrida till verket, så hon förde mig några meter bakom disken till labbet. Framför mina ögon inleddes en process med skålar och rör där hon slängde ut sig olika namn på doftämnen som rafsades fram ur kylskåp: Cis-3-Hexenol, Myrcene, Lavender Eo, och så lite Sabine eftersom balkongmattan var i plast.

Nya frågor under tiden trolldrycken sattes samman: Från vilket väderstreck kom vinden? Hade jag vattnat växterna nyligen? Fanns fimpar i närheten?

Glasstaven snurrade i röret. Hon sniffade lite och mumlade för sig själv:

Alla noter måste landa exakt. Men lite mer lactonic, va, eller hur. Ja, eller hur.

En liten konstpaus innan hon återhållsamt triumferande sa:

Och så har vi vårt ackord.

Vätskorna i röret tumlade ihop till en enhet. Hon lät alltsammans rinna ner i en glaskub, skruvade på locket, förde på en etikett på vilken hon textade 4 juni-15, varefter hon sprayade doften över sin hals med ett exakt tryck, förde håret åt sidan, slöt ögonen och viskade till mig:

Bon voyage.