Konstnärerna

”Jag börjar bli för gammal för det här”, sa han efter arbetsdagen. ”Förr såg jag det bara som ett spel, en konst rentav, men nu börjar det kännas som stöld.” Han halsade de sista slurkarna öl, fram till bara skummet låg kvar i flaskan. På bordet la han fram dagens fynd i olika kolumner: mynt och sedlar, kreditkort, mobila telefoner och slutligen smycken och ädelstenar. Väskor, familjefoton och plånböcker hade han redan sorterat undan, sparades bara i händelse av Gucci eller Louis Vuitton, men det fanns mest piratkopior i de här kvarteren. ”Några veckors hederligt heltidsarbete har vi allt fått ihop till”, sa han efter att ha gjort en snabb överslagsräkning. Han räckte mig en tusenlapp, som jag tacksam stoppade på mig.

Detta var under nittiotalets glada dagar. Vårt samarbete hade börjat en morgon något år tidigare då jag som vanligt suttit på kaféet på hörnan med motorcykelhjälmen synligt vilande på platsen intill och sufismboken med ryggen vänd ut mot gången. Ett knep för den blyge, tänkte jag mig. Att någon av de där nätta universitetsstudenterna som frekventerade de andra platserna skulle reagera på antingen det ena eller det andra, men allra helst kombinationen: djup och frihetsutövande. Det inträffade emellertid aldrig. Vad som istället hände var gubbarna som slog sig ned intill och högljutt pratade ihop sig inför vad jag antog var dagens arbetspass. Jag hade sett dem där många gånger. De hade väl sett mig minst lika många. Vad som var nytt var att jag blev tilltalad. Mannen med kepsen, en senig typ med vigt munläder, glodde på mig och vinkade några gånger i luften för att fånga min uppmärksamhet och när jag tittade upp så frågade han: ”Du mc-knutten, vad gör du i eftermiddag?” De var en man kort. Den fjärde i sällskapet, som gick under namnet Junior, satt i häkte för att ha tjafsat med en butikskontrollant, vilket han meddelat övriga först när han, långt försent, fick tillfälle att låna en telefon. ”Hur så?” frågade jag. ”Tänkte du ville tjäna lite pengar”, sa han, drog stolen närmare mitt bord och la till, nu med dämpad röst: ”Inga svåra saker precis. En dresserad apa skulle lätt göra det, men skulle förmodligen sticka ut lite för mycket. Så det vore bättre om du nappade. Du har ju rakat dig och allt.” Jag nickade, som om jag förstod något, mumlade sen: ”Jaha, vad ska jag göra då?”

Han hade rätt i att det inte var något av mina svårare jobb, liksom att jag var typen som behövde lättförtjänta pengar, hade inte haft ett vettigt arbete på flera år. Jobbade vidare med mitt filmmanus mest för att kunna säga att det var mitt jobb, när jag egentligen varvade inhopp i videobutiken med a-kassa, och ärligt talat föredrog jag a-kassan. På väg till tunnelbanan höll han en monolog om att betalkorten höll på att sabba allt. Att hela konstformen skulle dö ut med honom. Och så drog han historien om en som alltid låtsades att vara döv så fort han blev påkommen, en annan som kunde simulera hjärtattack och en tredje som kunde dra vänsterarmen hela vägen runt offrets kropp, medan högerarmen pekade mot någon affischtavla. Själv behövde han ingen gimmick, för han åkte aldrig dit, eftersom hans metod var idiotsäker. Mitt jobb var stå Slussens tunnelbanestation och hålla uppe dörrarna på tåget så pass länge att det uppstod en folkmassa på perrongen i Medborgarplatsen. Det räckte med någon minut, men en minut som krävde nerver och en känsla för komisk timing. Att i sista sekunden stappla in på tåget och sen medvetet fastna mellan ett dörrpar och falla ned som död. Sen var det bara att vänta på att föraren skulle stanna, att väktarna skulle komma rusande och reda ut situationen, varpå min kollega på den allt mer folktäta perrongen halvannan kilometer bort kunde uträtta sitt värv: tömma bakfickor på plånböcker, och befria damer från örhängen och ringar, beroende på situation, ibland även få med sig väskor och portföljer, men det mer i undantagsfall om tillfället gavs och tumultet var tillräckligt stort. ”Cash is king”, sa han, och menade med det att kontanter alltid var högsta prio, eftersom de inte lämnade några spår och enkelt kunde både transporteras och byta ägare.

Som ung hade han inspirerats av b-rullar, där horor stal kunders plånböcker, med fingrar som bara uppstod som från ingenstans. Själva hantverket i hantverket lärde han sig av en äldre herre utanför operan, en kväll då han fått extraknäck som popcornförsäljare. Den äldre herrens timlön var betydligt mer imponerande, eftersom denne kunde nypa till sig vad som helst bara genom att knäppa med andra handens fingrar. Det var inte svårt att bli imponerad över den mjukhet och nonchalans som veteranen visade, och sen lärde ut. På den tiden drack min mentor aldrig alkohol, för att inte förlora skärpan, men han hade tappat en del mot slutet, som han uttryckte det. För det var där jag hade kommit in, på slutet.

Jag gjorde alltså så gott jag kunde på Slussens perrong den där dagen. Snubblade mellan dörrparet och sprattlade runt som en döende fisk. Vad jag inte hade räknat med var att den där satans bodybuildern skulle komma till min undsättning. Helt sonika lyfte han min kropp in i vagnen, som om jag var en kvast som fallit ned på köksgolvet. Ett milt jubel i vagnen när jag var ”räddad” och då behövde jag ju spela tacksam också. Det gick alldeles för snabbt, inträffade knappt någon fördröjning. Min kumpan hann bara med två-tre plånböcker och det var bara rena turen att en boaförsedd dam med pärlhalsband fanns på plattformen just då. ”Vad fan kan hon ha gjort där?” utbrast han efter arbetsdagen när han lirkade fram hennes smycken. Sen sa han: ”Säkert turist. Men för att tala allvar. Du utsatte mig för fara. Det var inte bra. I ett liknande läge hade Junior hasplat ur sig att han haft pacemaker eller något och att han behövde ligga helt stilla. Du måste ju tänka lite. På säkerheten. Vad tror du mina barn skulle säga om jag hamnade i fängelse? Har du tänkt på det kanske?” ”Har du barn?”

Han hade både fru och ungar, tydligen. Den första införstådd med hur hennes semesterresor till Mallis bekostades och de senare naturligtvis ovetandes. Inte för att det var något fel med jobbet, betonade han, inte alls, utan för att det inte var riktigt accepterat som ett yrke än, alltså ute i samhället. Normerna var förvisso i svang, men det gick långsamt. Själv såg han sig som en konstutövare, inte långt från magikern i rang. ”Men du vet, vi är snart borta allihopa. Den dag även männen skaffar plastkort, då får jag hitta något annat att göra.” Jag skrattade lite, för det kändes kutym att göra det när ens chef halvskämtade så där. Lite vissen kände jag mig kanske för min roll i det hela, men jag försökte förklara mig inför mig själv med att jag inte gjort annat än att fördröja ett tunnelbanetåg och det kanske kostade samhället lite i effektivitet och någon blev sekunder sen till ett möte. Jag kunde leva med det. Själva tjuveriet, så att säga, skötte ju han. Det såg jag aldrig.

Vi höll på så här i några dagar till, som blev veckor, månader och några årstider, och jag tänkte aldrig att det skulle bli en vana. Det var bara så skönt att själv äntligen kunna gå runt med en trind plånbok, veckla upp den på baren och fråga tjejerna: ”Är det något särskilt du vill ha? Jag bjuder..” Det gjorde skillnad, det gjorde det, märkte jag rent köttsligt, behövde inte ens använda motorcykelhjälmen och därmed skulle ingen förstå att jag inte ens hade någon hoj. Då spelade det ingen roll att jag faktiskt var påläst på sufismen. Dåligt samvete, visst, men livskvaliteten var värd mer. Någon framtid kanske inte fanns i yrket. Men vem behövde det med ett så rikt nu? Det var först efter det där arbetspasset borta vid Sergels torg i julhandeln som något kom på skam inom mig, och honom. I takt med att jag blivit mer ärrad hade också svårighetsgraden i mina uppdrag ökat. Någon gång behövde jag uppehålla en polis med en trovärdig historia om en försvunnen pudel, andra gånger erbjuda bärhjälp till familjer med resväskor (i syfte att få dem att glömma sina bakfickor, varpå min kollega kunde lätta deras börda med sitt så väl inövade pincettgrepp, en skön manöver helt i klass med saltomortalen). Han var inte intresserad av plastkorten, som han för det mesta bara rev och slängde i papperskorgen. Det kanske var något för en yngre generation, men det var en annan idrott, så att säga, fanns ingen finess i att skriva ned några siffror och länsa bankkonton.

Den här eftermiddagen hade vi dessvärre råkat få med oss en ny kategori fynd. Det är klart att den som länsar folks väskor kan få med sig alltifrån tamponger till engångshyvlar eller lyckokastanjer och näsdukar. Varenda kvinna tycktes ha med sig en årsuppsättning i handväskan, utifall hon skulle behöva snyta sig tom, eller vad visste jag om sånt. Men den här gången var det ett brev utan adressat. Fanns inget frimärke heller. Bara ett kuvert, som jag sprättade upp, och började läsa den darriga handstilstexten, först på ett glatt gamänghumör, som om jag vore tonårskille och impade inför gänget. Snart slutade jag läsa och han frågade: ”Ja, men sen. Vad hände sen?” Jag sa: ”Jag kan inte läsa mer. Det känns inte rätt.” Han blev intresserad på riktigt nu och frågade, alldeles för uppspelt, som om allt var fortfarande ett skämt för honom: ”Okej, om jag förstår det rätt så skrev han ett brev till en död person? Och han visste att det var för sent, men han skrev det ändå?” Jag nickade lätt, och han sa: ”Och han skrev att han nu förstod att hon varit hans livs kärlek och därtill hans bästa vän, men att han aldrig gjort något åt saken under tiden hon levde?” ”Det är så jag förstår det. Kanske en terapigrej.” ”Fy fan så tragiskt”, sa han och halsade ölen som snart skulle vara slut. Jag frågade honom rakt ut: ”Du menar att det var tragiskt att bära runt på det där brevet utan att kunna skicka det till någon? Bara ha det. Dag efter dag. Som en amulett. Är det vad du menar?” Han ställde ned flaskan hårt mot bordet och närmast ropade för alla omkringsittande att höra: ”Alltihop är tragiskt. Brevet. Vi. Den stackars saten som nu vet att någon läser hans tarvliga fördröjda rader och garvar sig fördärvade.” Och det var då han började oja sig om att allt börjat kännas som stöld, innan han gav mig en hel tusenlapp för att få mig att hålla käft, antog jag, och som jag tacksamt tog emot, eftersom en tusenlapp var en tusenlapp.

Sen sågs vi aldrig mer. Jag slutade gå till kaféet om morgnarna och jag vet inte om han fortsatte att gå dit, men jag betvivlar det. Det var som att illusionen bröts för oss båda den eftermiddagen. Inte av brevet, utan av hans ifrågasättande av allt vi höll på med. Det var nästan som stöld, påstod han. Och jag var ingen tjuv. Långtifrån.