Det började med en serie omständigheter, som föll över henne stötvis efter semesterns slut. Liksom som om ödet legat i bakhåll och bidat sin tid för att med full effekt få henne ur balans.

En fuktig morgon i sena augusti bläddrade hon i morgontidningen och stötte på namnet bland dödsannonserna. Hans rena lilla pojkansikte blixtrade fram i minnet.

De hade mötts på en vernissage vid någon slags ecuadoriansk garntomte, och han hade skämtat om sina artsy lovikavantar, för att i nästa mening fråga kort om vad hon ägnade sig åt, och kunde då sömlöst styra över på lektörsyrket och att han alltid var på jakt efter nya författarskap.

Först hade hon tolkat beteendet som en flört, men några veckor senare återkom han med professionell respons. Han hade omsorgsfullt läst igenom romanen, som lätt Gentlemeninspirerat behandlade ett statligt sanktionerat nätverk av människohandel med bas i svenskkolonin Sankt Barthélemy, och sagt sig villig att föra den vidare till förläggaren. Folk hade ju en ökad fäbless för konspirationer, så det kanske fanns en marknad.

Hon tänkte inte så mycket mer på saken, hade mest skrivit sin thriller för att ha något att sysselsätta sig med under de tomma kvällarna efter skilsmässan, innan lektören hörde av sig på nytt och meddelade att förläggaren visserligen hade roats av skrönorna men att själva boken inte bedömdes som kommersiellt intressant.

Några dagar efter dödsannonsen uppstod nästa omständighet. Hon befann sig på balkongen där luften var fuktig och kvav. I morgontidningen fastnade blicken på en notis som rörde förläggaren, som även han hade gått bort. Då förläggaren var en känd profil även inom andra sfärer lyftes dennes filantropi fram, och hur han stöttat ett initiativ för flyktingfadderskap, innan dödsorsaken klargjordes till ett olycksfall i hemmet i Gustavia.

Med narcissistens slutledningsförmåga insåg hon snabbt att de enda två människor som läst hennes roman nu avlidit, dessutom inom loppet av bara några dagar. En omständighet som i sig var anmärkningsvärd, men mer som kuriosa. På sätt och vis hade därmed berättelsen blivit lite mindre levande, som om den återgått till byrålådan.

Men det fanns något annat som stack ut bortom försöken att göra henne central i tragiken. Förläggaren hade alltså valt att flytta till just den västindiska ort dit hon förlagt sin historia.

Via S:t Barthélemysällskapets hemsida kunde hon hitta att förlagsmannen sedan ett par år tillbaka – strax efter att han läst hennes bok – hyrt en av de få svenska byggnader som bevarats sedan kolonialismens dagar. Dinzeys hus beboddes först av köpmän med slavar bosatta i skjul på gården, men var numera i ägo av den svenske konsuln, som i sin tur levde någon annanstans.

Om detta visste hon redan en hel del, eftersom hon i fantasin vistats länge och väl i Gustavia under tiden hon skrev. Ett kontrakt undertecknades vid klockstapeln, en utpressning vid Wall house, häleri bedrevs i tullhuset Mairie och så den moderna slaveriverksamheten i just Dinzeys hus (namngivet efter Julia Dinzey, den sista svenska medborgaren på ön, avliden 1959).

Hon slog ihop tidningen och försökte tråla hjärnan efter uns av rimlighet. Nog var det väl ändå anmärkningsvärt att förläggaren efter att ha läst romanen valt att emigrera och bosätta sig just i det hus hon med sån omsorg skildrat?

Hon kunde obehindrat vandra genom byggnaden i tanken. Såg allt framför sig i detalj: antikaffären i bottenvåningen och cisternen på gården. Ett långt parti behandlade Mrs. Barnes öden, kvinnan som varit Julia Dinzeys hushållerska, och sedan fått ärva hushållet och som med åren fick tjatiga propåer om att omvandla ägorna till alltifrån museum till yachtklubb.

Ointressant för förlaget var med andra ord högintressant för förläggaren, som nu gått bort i en oklar olycka.

Knappast en slump, slog hon fast och med ens blossade historien upp inom henne som en verklighet. De dramaturgiska linjerna krävde henne på ansvar. Som världens skapare föll det på hennes lott att vid behov placera planeterna i rad.

Framtidsscenarierna turades om att ställa sig i framkant för hennes uppmärksamhet: Hon behövde förnya sitt pass. Hon skulle söka upp lektörens familj. Hon behövde varna förlaget. Hon skulle gå till pressen.

Sedan slog en annan tanke henne, av slutgiltig karaktär.

Naturligtvis fanns bara en fortsättning.

Hon fylldes med ny energi, lämnade balkongen och gick mot medicinskåpet där hon började rota bland pillerburkar och plåster. Bakom hudkrämspumpen fann hon vad hon sökte: ett smalt litet glasrör med cyanid. Allt klarnade. Det var alltså därför hon hade skaffat giftet. För ett högre syfte.