På syndikalistfesten var jag en av två engelskspråkiga och han tröttnade snart på mig. Då min enda spelbara samtalspartner även behärskade hemspråket fann han snart spansktalande vänner, medan jag lommade runt i minglet och växlade besvärade blickar med innebörden ”ja, vad ska man göra?” Som den där uppgivna emojin med händerna i luften.

Min närvaro blev snart en stressor för övriga, som gärna såg sig som internationalister, och som därmed behövde anstränga sig för att inte avslöja att deras asociala beteende inte hade med xenofobi att göra utan bara blygsel. Skräcken att någon av de andra skulle höra deras veliga försök att möta mig. Eftersom jag uppfattade allt detta fann jag det bäst att sysselsätta mig på det sätt jag kunde. Att under koncentrerad tystnad glufsa i mig tapas höll bara i fem minuter och jag vill heller framstå som vare sig ett fyllo eller telefonmissbrukare.

I festens utkant betraktade jag därför tålmodigt varje plansch som om jag besökte Pradomuseet med hemlig audioguide, synade första maj-broschyrerna vid ingången som någons efterlämnade skrifter, fann i paraplystället en apart högaffel i trä och vann trettio sekunder, innan jag vände mig till bokhyllan längs rummets långsida där rader efter rader med böcker tyngde hyllplanen till bärkraftens gräns. Eftersom jag redan besökt mötesrummet och pentryt förstod jag att det var här jag skulle behöva göra en upptäckt för att sysselsätta mig lagom mycket för att de andra skulle kunna fortsätta festandet utan att ta hänsyn till min alltmer plågade safari i språklöshetens rike.

Det fanns här klassuppsättningar av läroböcker, daterade uppslagsverk och blandade luntor om ägandeskap och fackföreningsverksamhet. Liksom någons cd-skivor, med mestadels lokal flamencorock. Insprängt här och där fanns romaner, magasin med matta omslag och diktsamlingar. Lite Marchado och Nakens, lite Lorca. Snart skulle ju festen begripa att jag gick omkring här och låtsades läsa innehållet, just som ett barn som med övertygad inlevelse härmar valfritt språk. Si, por favor, el madre. Bäst hitta något snarast.

Upplevelsen fick mig att tänka på gången i Japan 2002 då jag inte sett mina bokstäver på två veckor och därför plöjde varje notis i International Herald Tribune när jag kom över ett exemplar. Och den tanken köpte mig ytterligare halvannan minut, men det här sättet att småäta mig fram i tiden skulle ju inte hålla mycket längre. Jag var just på väg att ge upp för att unna mig ett längre toalettbesök när jag skymtade ett litet handskrivet häfte insmuget mellan två identiska manualer till videobandspelaren.

Av detta förstod jag ännu mindre. Bokstäverna påminde om kodskrift. Olika prickar placerades över bakvända bokstäver. Streck genomborrade U och W. N och B skrevs ihop. Några bokstäver hade skiftat lutning med 45 grader. Till och med specialtecknen var nya. Små stjärnbilder av viktigt klotter.

De här diktraderna, som tycktes följa haikuns logik, intresserade mig mer än Lorcas spanska fraser och jag upplevde mig ha tid åt att avkoda dem. Nöjd med mitt fynd tog jag med mig häftet till fåtöljen intill skrivaren, förde mig som någon med ett högre mål och syfte med sitt liv, och bläddrade mellan sidorna i en naiv förhoppning att plötsligt drabbas av en total inblick i det nya språket. Att en lucka i mitt psyke utan förvarning skulle öppnas varpå all den hittills dolda kunskapen vällde ut, som en färdigskriven pjäs i väntan på uruppförandet.

Under ytterligare en minut låtsades jag tro på detta, för vid det här laget hade jag lämnat festens periferi till att inte ens närvara. Omgivningen var blind för mig och jag för den. Kanske hade de redan gått över till sabreringen på balkongen, eller tittade på den omtalade kortfilm som skulle ha premiär senare i konferensrummet eller så stod de kvar och småpratade med varandra, som tidigare. Detta kunde jag inte avgöra i mitt absoluta fokus, där jag lika gärna kunde befinna mig vid ett meditationsretreat på månens baksida som i min säng hemma med nedfällda persienner och hårt skruvade öronproppar.

Det fanns något närmast erotiskt över bokstäverna på det här språket, som jag inbillade mig bara var läsligt för en enda person. Det hade, tänkte jag mig, uppfunnits av en ung flicka för att förhindra mamman att läsa hennes dagböcker. Och så hade kunskapen fortsatt vara användbar upp i vuxen ålder, då språket blivit använt för snart varje privatsak. Som vilken vana som helst som inte haft vett att bli avvänjd. Denna korta dikt, med fem, sju och fem stavelser, kanske behandlade en obesvarad kärlek till en kollega, som hon skrev ut för att han skulle ha orden nära sig utan att kunna förstå dem. Som en trollformel. Papperen var förresten så pass gulnade, att flickan helt säkert var mer gumma än kvinna vid det här laget.

Då höjde jag blicken letande och betraktade grupperna som stod hukade över varandra. Människor i varierande ålder. Kvinnor, män, tjejer, killar, eldsjälar och respektive, några med ostyriga frisyrer, andra skalliga, några tatuerade, andra som följde juristens klädkod. Vem av dessa grålockiga damer, som jag räknade till tre stycken, hade skrivit det här? Jag fäste blicken särskilt vid trion i väntan på att någon skulle rycka till vid åsynen av mig med häftet i knät. Så klart skulle hon avslöja sig så snart hon såg mig. En ilning genom kroppen av ett djup ingen människa kan dölja.

Bara det att ingen tittade åt mitt håll. Jag var vid det här laget kollektivt bortglömd. Då hörde jag ett läte från hallen, mummel av ord och meningar som var för mig begripliga, som om jag vresigt fördes ut ur drömmens djungel. Ett sorry I’m late, med cockneyaccent blev min väckarklocksklang. Och så leddes den polyglotta privatläraren från Bristol åt mitt håll, resolut som om han var den försenade barnvakten, och han gav mig en näve och frågade: What are you reading, mate? Jag slog påkommet ihop häftet, förde det snabbt tillbaka till platsen mellan manualerna, som om jag precis avslutat Jumanji och inte kunde förklara ens om jag ville, och sa så oförställt jag kunde:

Det var inget alls. Ingenting. Alls.