Det hör inte till vanligheterna att den som blir intervjuad också skriver intervjun, men eftersom den utsände reportern avled mellan vårt möte och publiceringstillfället bad redaktören mig att göra ett försök att tolka anteckningarna. För att hedra hennes minne har jag skrivit denna text, på det enda sätt jag förmått. Utifrån minnet: mitt och hennes nedtecknade.

När jag först fick frågan från redaktör Hill hade jag redan glömt det mesta som ägde rum under våra drygt två timmar tillsammans, eftersom jag var i färd med att flytta mellan radhuset i Birmingham till någon annanstans. En plats som så klart var försedd med ett namn, som alla platser, men vars betydelse kan sammanfattas med: inte hemma. Jag ägnade dagarna åt att sortera vykort i lådor, försökte lossa nystan med sladdar, läste understrukna meningar i romanerna han lämnat efter sig, fastnade i berättelsernas flätverk. Vaknade upp av skymningen och fick börja om med mitt sävliga uppbrott.

Från detta perspektiv var det knappast lämpligt att bli intervjuad, inte bara eftersom jag hade annat för mig utan även för att personen som skrivit allt det där de intresserade sig för inte längre fanns. Hon hade gått förlorad bara veckor efter filmen spelades in. När den sista hemligheten röjdes fanns hon inte längre, den som varit jag.

Ändå hade reportern, den nu avlidne, varit enträgen med sina försök. Hon sålde under sitt tredje samtal in intervjun med att den kunde fungera terapeutiskt för mig, vilket jag fann så desperat att jag fann mig tacka ja till förfrågan. Det var något som matchade. Ett tyst klick.

Vi hade inte haft någon tidigare kontakt, men jag kände naturligtvis till hennes namn och ännu mer hennes rykte. Inte många skulle tacka nej till möjligheten att låta henne porträttera en. Så långt förstod jag utan att rådfråga kollegorna. Hon gjorde människor lite viktigare och skarpare, eller så hade de varit så där storslagna hela tiden, det var svårt att avgöra, vilket inte alls innebar att hon förskönade verkligheten, hon valde helt enkelt bara vilka delar av den hon ville belysa, och från vilken vinkel.

Jag bjöd in henne till radhuset, eftersom jag inte hade kraft att ens ta mig till kondiset, fastnade i tankegången om vad jag skulle beställa. Absolut inget koffeinstinnt, men heller inget sött och teet hemma hade djupare bergamott (en så dum ingrediens att snåla in på). Hennes blick kastade sig omedelbart från lärkbonsain, till litografin som kanske eller kanske inte var en äkta Turner (självklart inte), till den där franska hårda soffan han hade köpt, som hade sett så ”oss” ut (vad det nu längre innebar). Så hängde hon av sig: kappan, scarfen, baskern. Hon bytte till inneskor. 

Jag minns inte vädret, för jag var inte ute då eller dagen efter eller den innan, men jag kan se att hon i sina anteckningar beskrivit skuggorna på väggen som dansande, så jag får anta att solen letade sig fram via persiennerna, men eftersom hon inte beskrivit vilken dans så får gissa. Som en flammande aggressiv flamenco, mardrömslikt rasande över min vardagsrumsvägg.

I hennes lämnade anteckningar påstås att den första frågan som ställdes handlade om mina drömdagböcker, som hon hört mig nämna i en tidigare intervju, när hon i själva verket hukande hälsade på min hund Benso och då frågade efter ras. Mitt första svar var alltså: ömsom Bichon frisé, ömsom Yorkshireterrier. Då nämnde hon inte sin allergi, som jag har förstått var svår. I efterhand har jag tänkt mycket på det här, hur hon anpassade sig efter mig, närmaste förställde sig. Hur jag snart anförtrott henne med mitt som om inte var en reporter för ett ansett magasin, utan som det hon faktiskt hade varit: den enda jag pratat med på över en vecka. Därför övergav jag snart min ansats till kontroll.

På minst tjugo olika sätt frågade jag henne: Vad tycker du jag ska göra? Hur hade du gjort om du var jag? Samt, om och om igen: Vad tror du?

Ändå överförde hon inte dessa mina försök till själslig närhet till sin anteckningar. Kanske av ointresse, eller av artighet. Därför kan jag heller inte skriva den här texten, eftersom den aldrig var min att skriva. Den skildrade inte den objektiva verkligheten, bara en mycket liten del av den: hennes. Och den är för alltid förlorad. Må hon vila i frid.