Jag står i duschen och tänker på Ingemar.

Det var ett tag sen jag tänkte på honom. Jag brukade tänka på honom hela tiden. Han var ett eko verklighet i det overkliga. Inte heller i dag finns han, brukade jag tänka.

För tre år sen gästade han vernissagen med kronärtskockor som present. På sommaren såg vi Östersunds mål på stopptid medan Marit, han och jag pratade romaner. På hösten spelade vi innebandy och planerade projekt, när han blev sjuk. Plötsligt sjuk. Onödigt orättvist och ofattbart sjuk. För två år sedan kunde han fortfarande duscha och besvara messengermeddelanden, guidas runt i ett pandemitomt Nordiska museet och tramsa lite över gränsen.

Nu kan han det inte, för han finns bara som ett minne, som glesas ut, på grund av allt det andra som bara fortsätter som om ingenting hänt.

Det finns krig i Ukraina, soldaternas barn som ritar för mig, det finns bank-id till dottern, det finns för fet kattmat, stambyte, brevvänner från tåg, tömma diskmaskinen och fylla den. Det finns Sevilla i december, köpa nya wettextrasor, det finns packlista inför Ingarö, det finns någon i Nässjö som frågar om Asante Kotoko.

Det finns ett förflutet som vill ältas.

Det finns perfekta hoppskott i basket när bollen singlar i en båge, promenader till Nordea för att få fatt den där satans dosan, det finns sena kvällar när det känns som att hjärnan torkat ihop, och det finns morgnar när den slagit ut till en vitsippa. Det finns kramar i konditoriköer, det finns händer som drar i hår, det finns selfies som skymmer ansiktet. Det finns en känsla som väcks när någon vill andas en. 

Det finns barn som fyller år, barn som lär sig att gå, barn som säger mamma. Det finns Bianca Ingrosso och hennes mamma och det finns I just want to be cool och det finns fotbollscompilations på Youtube. Det finns hörselgångar som sväller av oväsen. Det finns oväsen som är någon annans väsen.

Hela tiden finns det inte Ingemar, tänker jag i duschen, och jag tänker att jag tänker på det lite för sällan, men att det väl är så här det är, när man inte längre är. Och sen lite mindre för varje dag allt annat är.