Under en längre tid var det mest intressanta med mig att jag hade tillgång till Horace Engdahls Viaplaykonto. Denna obskyritet fick en avgörande inverkan på mitt sociala liv. När jag vid fester ombads berätta lite om mig själv fann jag mig ha ett socialt smörjmedel jag tidigare varit utan, lika effektivt som om jag redogjort för min tid i porrindustrin eller om hur jag sprungit från tjurar i Pamplona. Pupiller vidgades, andningen blev hetsigare, frågor ställdes. Det blev så klart svårt att logga ut då.

Det bara hände. Horace Engdahls ex-fru hade besökt min sambo för att gå igenom protokoll från en poesifestival, varpå hon ville visa ett vasst framförande via en australisk dokumentär. Det var först många månader senare jag upptäckte att hon fortfarande var inloggad, eller snarare: han. De senaste årens visningshistorik låg där som ett facit. Inte bara tittade han på program om tredje rikets fall och aztekernas byggnadskonst, utan även somliga rent opassande, rent av obscena. Nu borde jag förstås ha gjort det enda anständiga: att logga ut, men jag gjorde ju inte det.

Istället råkade jag undslippa denna märkliga omständighet vid kaffet på bostadsrättsföreningens årsmöte och fann mig omedelbart bli föremål för allas intresse. Jag behövde snart återkommande logga in för att ha ny information att presentera, just som i den där filmen där någon hamnar i huvudet på John Malkovich. Det här var lite samma, tänkte jag mig, och vem hade inte tagit chansen om den erbjöds? Det var möjligen moraliskt tvivelaktigt, men ändå fullt mänskligt. I filmen hade de i alla fall inga skrupler.

Jag satte upp några regler för mig själv. Det var av yttersta vikt att jag aldrig själv började titta på något eget, för då skulle jag bli upptäckt. Inte ens när det var landskamper. Jag fick heller inte vid något tillfälle falla till föga när kompisar bad mig att göra små korrigeringar i Horaces befintliga visningsmönster. Exempelvis föreslogs jag spola fram trettio sekunder i alla program han redan börjat titta på, som något viaplayspöke. Det gick jag så klart inte med på, och på så vis kunde jag känna mig moraliskt överlägsen. Nästan att det var tur att just jag hade fått den här möjligheten och inte någon annan dåre.

Ibland när jag fick tråkigt och sambon jobbade sent på sjukhuset skannade jag av Viaplaykontot, snart så ofta att det blev en rutin. Ofta hände det att han var inne samtidigt och slökollade. Han plöjde sport, allt från hockey till fotboll till stavhopp. Någon gång till och med monstertruckrally. Det skulle ingen kunna tro. Och precis som alla andra så påbörjade han program efter program närmast planlöst, stängde av dem och påbörjade nya. Det var som att följa en tankeprocess i realtid.

Precis som hur vi vanliga människor gör. Vi var ändå ganska lika, han och jag. Det hade ingen av oss kunnat tro.

Lite synd att vi möttes på det här sättet. Nu hade jag ju kommit honom riktigt nära, började mer och mer uppskatta att ha honom i mitt liv. Jag var ju ingen stalker precis, jag var ju hans vän, någon som förstod honom på djupet, som såg honom och accepterade även de delar av personligheten han helst inte delade med sig av.

Förmodligen skulle han finna min existens fascinerande, och inte alls bli arg och bestört. Bara jag omvandlade mötet till något litterärt. Inom kort skulle jag sitta vid hans sida i Gamla stan och akademiledamöterna skulle fråga oss: Ja men hur träffades ni egentligen? Och vi skulle utbyta blickar, han skulle harkla sig, ta över, påpeka att vi kan uppfattas som lite omaka, innan han liksom drog hela storyn. Inom kort var jag en i gänget.

Han skulle hålla tal på min dotters konfirmation, vi skulle utbyte julklappar vid en egen ceremoni på annandagen. Såna saker skulle kunna hända bara jag tog steget över och visade mig. Som en saga. Jag behövde faktiskt agera. Livet levererar inga färdigstekta sparvar, i alla fall inte mitt.

Jag började med att klicka igång ett eget program. Ett drama med John Malkovich. Som en liten hint. Om jag kände honom rätt skulle han uppskatta det.