Det är halvtid och ni ligger under med två mål. Lätt berusad och rejält irriterad har du hittat fram till toaletterna under läktaren. Ett ledigt bås och du glider in och känner en ljus lindring sprida sig upp genom torson, medan strålen skvalar mot porslinet. Du börjar vissla. Den melodi som kommer för dig är Den tjuvaktiga skatan av Rossini. Det bara blir så. Av all musik bara den.

En bombastisk marsch sprids från ditt inre, via läpparna, och luften erövras. Alla här inne tvingas höra på ditt infall. Plåtväggarna genererar ett mäktigt dallrande eko. Du får feeling av din dubbla förlösning och trycker från ditt låsta bås till lite extra i refrängen.

Då hör du hur någon visslar i takt, i vad som du tolkar är en understämma. Det är en vass vissling, betydligt bättre skolad än din egen. Ni framför marschen gemensamt och anonymt i en halv minut medan era strålar sakta tappar i intensitet för att till sist upphöra. En magiskt fladdrande känsla uppstår i dig, av slaget: finna en själsfrände.

Du drar upp gylfen, kliver ut mot handfaten för att skölja händerna och torka dem med sträva papperslappar. Länge och väl inväntar du att din medvisslare ska dyka upp intill. Det händer inte. Du hukar för att se om du behöver vänta ännu längre, men inga fötter syns i båsen. Här är du tydligen ensam.

Ett kvartett hårt tatuerade firmamedlemmar vräker sig in genom skjutdörren och intar kortsidans pissoar. De gastar unisont att de avser bränna ned Linköping, visserligen taktfast men med tvivelaktig tonkänsla, och du funderar kring hur man kan irritera sig på något så oförargligt som Linköping, med sina småstadskvarter och sin småborgerlighet. Det måste finnas en mer angelägen plats att göra sig av med.

Medvisslaren syns däremot inte till. Situationens milda surrealism får dig att skratta. Var visslingarna en inbillning, en hallucination orsakad av en lite för hög promillehalt? Ja, men ärligt talat, vem av dess brölande snubbar som sprutat bira på varandra och vevat med flaggor skulle kunna placera det stycket, än mindre finna rätt understämma? På sin höjd skulle de gissa att Rossini lyfte VM-pokalen 1982.

Befriad från flera bägare överbliven vätska trippar du förbi kioskkön och hamburgergrillen, trampar på plastgafflar och pyrande fimpar. Det är höst i luften, ruggigt och fuktigt, men håret har åtminstone fått lite volym och stannar i sitt läge efter att du drar fingrarna genom det.

När du bestiger läktaren visslar du på Rossini igen, och kommer att tänka på inledningsscenen i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Då var det samma vissling och samma melodi, fast ackompanjerat av pastavatten och ett oväntat telefonsamtal. Ett mäktigt berättarackord, hade du tänkt vid läsningen, och kanske delar du den associationen med din medvisslare under bortaläktaren i Uppsala?

Om denne verkligen finns. Du panorerar med blicken över ansiktena denna kyliga oktoberkväll: de malliga pojkarna och de juvenila gubbarna, de överdrivet besvikna och de överdrivet lyckliga, de plufsigt rödmosiga och de läskigt knotiga. Någon av dessa varelser vet något mer, tänker du, innan domaren blåser igång andra halvlek och du placerar din uppmärksamhet över matchen, varefter spelet driver in i dig som morfin.