Flygvärdinnorna fick inte läsa böcker ombord. Det kunde få dem att te sig frånvarande. Inte ägna sig åt eskapism på arbetstid, när det finns passagerare som räds turbulens och andra som behöver mer Heineken.

Det fanns däremot inga regler mot att skriva. Förmodligen för att det aldrig funnits anledning att skapa en. Flygvärdinnor associeras inte ofta med författande, fastän de är en av få yrkesgrupper med ett reellt utifrånperspektiv. De landar och lättar mellan städer och länder, växlar valutor och språk, hittar med tiden överallt, genom nycker och myter, lokala sedvänjor och global hyfs. Som om de efter ett yrkesliv tilldelats en kulturell dyrk, vilken låser upp hela världen. Och om detta kunde de berätta, om någon frågat.

Därför var det inte någon som sa något när hon lutad i fällstolen skrev i dagboken, på tolvtusen meters höjd, någonstans mellan Armenien och Mongoliet, medan passagerarna sov sig till Japan, förutom någon enstaka som tittade på Braveheart eller Toy Story 3. Om de upptäckt henne hade hon betraktats som en kuriositet, likt en rugbyspelande botanist, eller en balettintresserad snickare, snarare än en latmask. Det var heller ingen bok, mer av ett häfte, i vilket hon klistrade in biljetter och flyers och polaroidfoton, och mellan raderna skrev ut allt det där hon inte berättade för någon. De som skulle förstå kunde inte identifiera sig med livsstilen och de som kunde identifiera sig med livsstilen skulle inte förstå.

Så hon skrev, följande, om sina erfarenheter från Amsterdam eller Istanbul eller Miami eller om det var Santiago:

Om jag hade ett andra liv skulle jag stanna och vara allt jag inte kan vara, den som stannar, som blir din fru, veckohandlar, köper en dvärgpudel och går på dressyrkurs. En som förundras över universums storhet, men bara efter hon tittat på en rymdfilm och bara då, för annars är det för mycket annat: med barnen, gräsmattan, tegelpannan som lossat på uthuset och det är extrapris på pelargoner och jag vill ha Mårbacka. Och när du efter tio års äktenskap är otrogen med en yngre kollega  förlåter jag dig, för jag är den typen som förlåter, eftersom män är män, och jag gör mig inga illusioner och när vi reser på skidsemester ihop allihopa bara njuter jag framför brasan på after skin, eftersom jag är en sån som har, en sån som känner att hon har allt.

Och så läste hon vad hon just skrev, rakt ovanför Tasjkent, och undrade vad hon just skrivit, eftersom inget av det där stämde med något hon stod i kontakt med. Så hon skrev igen för att korrigera:

Och om jag hade ett tredje liv skulle jag inte göra något av det där. Jag träffar dig aldrig, utan bor förbi fertil ålder i ett förortskollektiv där vi låter undulater flyga vilt i lägenheten. Vi skulle grilla på stranden ända in i november, då vi köper en van och kör till Sicilien, hoppar på det där erbjudandet om en-euros-bostäder och så inreder vi hus efter hus i nordafrikansk stil. Fram till den stora naturkatastrofen, som ännu inte inträffat, då vi splittras som grupp, efter det stora sveket, som ännu inte inträffat. Då flyger jag hem, tar jobb på förskola och klagar på barn så fort jag får chansen. Och jag kommer aldrig att träffa dig.

Inte heller det där förstod hon. Det bara kom som en sanning. Och då tänkte hon att hon kanske, på den här höjden, efter alla tusen flygningar genom tunn atmosfär och nära rymdens okända signaler, kom i kontakt med sina andra dimensioner. Att den enda anledningen till att hon kunde nå dem och inga andra var att de andra flygvärdinnorna aldrig försökt. Folk trodde att de levde i singular, när de kanske pågick på många håll samtidigt. Det var bara att välja, rakt över Tasjkent, på tolvtusen meters höjd.

Det skrev hon också i dagboken, som mer kom att likna en novell, eller till och med antydan till en kortroman, så att hon slapp skriva om det som verkligen hände, i Amsterdam eller Istanbul eller Miami eller om det var Santiago. Där hon hade kunnat fastna, om hon varit typen som kunde fastna och fördjupa. Kanske är det ändå bättre att aldrig ha älskat än att ha älskat och förlorat, skrev inte hon inte, och tänkte inte ens med sina medvetna tankar. När hon äntligen avbröts av signalen, den om att hon behövdes. Hon slog snabbt ihop häftet, som om blivit påkommen av mamma, trippade tyst till den lysande röda lampan på rad femton, där en dam frågade om det var okej om han öppnade en påse jordnötter, och det var det. Och det var inget annat. Det var bara det.