Fjorton år efter att han hade avlidit skulle huset eldas upp. Jag hade cyklat dit med ett vemod i bröstet, för att se hur brandkåren skulle avsluta alltsammans. Vinden ylade som om huset var dess flöjt, och dörrarna slog fram och tillbaka, under tiden männen förberedde sig.

En liten gnista från en tändsticka var allt som behövdes. Tjäran på väggarna var lättantändlig och väldiga lågor restes snart från byggnaden. Flammorna syntes ända ned till sjön, sa folk, påminde lite om norrsken.

Jag grät som om jag blivit amputerad, eftersom det var en bit av mitt eget liv som förvandlades till aska. Det var ju här det började en tidig junimorgon då jag var på rymmen efter att farsan drämt till mig över näsryggen. Bara hammarslagen hade hörts den timman när jag vandrade på åkern, och det var som han kallade på mig, och han blev inte ens förvånad av att få besök, fastän han bosatt sig så ensligt han kunnat. Han sa att jag visst kunde hjälpa till, och det fanns ju plats för fler.

Min uppgift blev att söka runt i bygden efter spillvirke, som jag samlade in på en vagn och förde till byggarbetsplatsen. Då och då fick jag bära bräder och resa väggar, men mest skulle jag lyssna på hans berättelser om behovet av sjuksköterskebostäder när kriget skulle ta oss, och förstås de eviga tiraderna om världens undergång. Jag lyssnade med full tilltro, eftersom ingen tidigare pratat med mig som en like, och det var nog därför jag fick stanna i hans ark.

Bygget liknade inget annat. Rummen var staplade över varandra som udda klossar, och visst var jag emellanåt lite rädd att någon högre tillbyggnad skulle trilla av om jag lutade mig för mycket mot en vägg. Någon plan fanns aldrig, istället lät han omständigheterna skapa framtiden. Om en bräda var för lång, vilket ju alltid var fallet, eftersom han aldrig köpte eget virke, kapade han den inte, utan lät den fortsätta in i ett nytt rum, placerade ut en soffa och lät väggarna sättas upp senare, vilket gjorde det omöjligt att möblera om, eftersom dörröppningarna alltid var trånga. Det fanns inget slut på huset, behövdes alltid ett nytt rum, en ny trappa, en linbana, en inomhusbassäng, en vattenpumpspropeller, eller ett utedassystem för inomhusbruk. 

Den andra sommaren lät han mig bo i residenset, som gick att nå med en gungande hängbro från det första tornet. Nu ville han inte längre ha min hjälp att bära och montera, utan krävde enbart mitt läshuvud. Jag hade aldrig tidigare ens gett mig i kast med en bok men nu ville han att ”mitt unga friska sinne” skulle tröska igenom Montaigne, Konfucius och Schopenhauer, för att sammanfatta vad jag lärt mig för honom vid dagens slut. Namnen hade han memorerat under årens lopp, tänkt på allt han gick miste om i huvudet, under tiden han använde sina nävar, men nu skulle jag bli hans förlängda hjärna.

Residenset var inrett för studier, fanns skrivbord och stol, och en schäslong för kontemplation. Alltsammans sånt jag bara föreställt mig för andra, jag var ju barn till en grossist, kunde inget om humaniora, men nu var det bara jag som fanns till hands. Så jag försökte, tragglade mig fram genom texten och berättade framemot eftermiddagen om den tyske filosofens ord om det illusoriska och destruktiva i viljebejakande, eller fransmannen om att en människas verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. 

Han visade inte särskilt stort intresse för vad jag hade att säga, jag tänkte att idén kanske lät bättre i tanken än i praktiken, men jag strävade vidare och läste alltihop, fick nya luntor och läste även dessa, vilka jag på bara några veckor blev allt skickligare på att förstå och recitera. Kunskapen hade slagit rot i mig, den började växa och förgrenas, jag kunde lägga på information till tidigare information, och snart läste jag av egen fri vilja, eftersom mitt inre krävde mer.

Först i slutet av augusti undslapp han sig han att jag kunde sluta prata eftersom han redan läst alla de där böckerna. Han höll på att dra avlopp och behövde i detta läge mer mina händer än ord. Jag greps av ett kort raseri, som övergick i förvåning, och frågade: Så varför har du låtit mig göra allt detta besvär? Ja, säg det? sa han och log faderligt.