Jag är Sergej Krikalev.

Året är 1992. Sovjetunionen har fallit och det nya Ryssland har inte råd med ett rymdprogram. De ringer mig från jorden och säger: Du får stanna där uppe ett tag, fram till dess vi vaskat fram lite pengar. Du vet, det är demokrati nu, vi måste fundera lite kring vad vi ska göra.

Jag svarar dem: En dag här på MIR är hårt inre arbete, en vecka är nästan olidligt, en månad vågar jag inte tänka på. Hur tror ni att jag ska överleva ett halvår? Det blev tyst ett litet slag. Det blir ju alltid det i väntan på leveransen, men nu extra länge.

Sedan en annan röst: Vi har inga pengar, det är som det är, dina matransoner borde räcka. Du har ju böckerna. Läs och berika dig i världens kunskap. Vi här nere kämpar för livet. Du kan luta dig tillbaka och njuta. Det är inte synd om dig.

Jag vet inte vad jag ska svara, eftersom ett svar avslöjar något pinsamt. Så jag svarar:

Ja, jag lyssnar, jag är tränad för det här.

Så ska det låta, säger jorden.

Jag är Sergej Krikalev, kosmonaut och rikets hjälte, en utforskare av kosmos, den som håller unionens alla republiker under uppsikt när den sover, under tiden jag roterar varv efter varv runt planeten.

Varje gång jag kikar ned ser jag en del av mitt enorma rike: från Vladivostok till Murmansk, från ishavet till Uralbergen till Kursk. Jag tänker: Hur går det för dem där nere? Systemet havererar, de ska alla bli kapitalister. Men hur ska min mor kunna bli såld på en marknad? Hon kan sy, hon kan laga mat, men hon kan inget om kommers. De andra kanske lär sig, men hon?

Jag är Sergej Krikalev. I en akt av moderskärlek försöker jag brodera. Hon visade mig en gång. Det är inte svårt. Det svåra är att göra det bra, inte att göra det. Och jag kan göra det.

Mina levnadstecknare som vill förstå unionens fall kommer att fråga sig vad som driver mig att använda tunt mounlinégarn, fastän jag behöver arbeta med dubbla plåster för att blodet från såren inte ske fläcka tyget. I början flyger små bloddroppar runt i rymdstationen, så jag behöver fånga in dem med plastpåsarna jag annars förvarar tonfiskröran i. Det ser inte särskilt smakfullt ut, men blodet kan förstöra utrustningen. Här uppe hittar vätskan alltid en väg in i maskineriets hjärta.

Jag är Sergej Krikalev och året är 1992. Det pågår ett olympiskt spel i Barcelona, ser jag på tv-sändningarna och mitt land har inte längre något namn, det är bara en samling stater som gör saker ihop.

På nyhetssändningen visar de bilder från en världsutställning i Sevilla. De sänder ofta därifrån. Där är det så hett där att de vid varje gathörn har luftfuktningsanordningar som sprutar ut pustar med vatten, som om människorna vore växter. Jag tittar på sändningarna och längtar till de olika länder som visar upp sig med paviljonger. Där finns Sverige, där finns Amerika, där finns Marocko.

Jag ser solen varje sekund härifrån men ändå saknar jag den. Det är märkligt.

Den stora paviljongen heter Futuro. I framtiden kommer människorna att ha glömt bort mig, eftersom jag tillhörde ett land som glömt bort sig själv, men jag är säker på att många, när jag berättar min historia om att svirra runt planeten i ensamhet i ett halvt år, kommer att vilja lyssna, eftersom de också varit ensamma. Alla är det ibland, vi ska inte ljuga för oss själva. Vi är en social art.

Ensamhet ligger så klart inte för mig. Jag känner mig som barnet som tittar ut genom fönstret och ser alla andra ungar leka på gården.

Det här är min prövning. Då och då ringer jag till jorden utan att ha en egentlig anledning. Jag hittar på något, säger att något reglage börjat att svaja, eller att toalettpumpen låter märkligt, vill ju inte riskera att omges av tyngdlösa fekalier. Det är genomskinligt så klart, men de låter mig hållas. Jag frågar hur vädret är i Kaliningrad. De skrattar. Det är som om de över huvud taget inte lägger märke till vädret. Fastän de inte heller har så mycket att göra.

Jag vet nu att det inte längre finns något rymdprogram men samtidigt finns det människor som är satta att jobba med det. De får ingen lön, så istället säljer de saker på svarta marknaden. Modeller av Sputnik eller raketbränsle i dunkar. Allt de kommer över. Någon pratar om att omvandla rakethallen till nattklubb. Då kan man ta entré och sälja vodka.

Här uppe har jag ingen att sälja något till.

Jag är egentligen inte en människa som läser. Om någon frågar mig så säger jag förstås något annat. Då säger jag att jag naturligtvis läst min Dostojevskij och min Tolstoj, jag har läst Bulgakov och jag har om en västerlänning frågar till och med Solzjenitsyn. Men det är inte sant.

Jag brukar säga till mitt försvar att jag inte vill uppehålla mig med andra världar när den här är så förunderlig. Då brukar de nicka skeptiskt. Sanningen är att jag har svårt för orden, var så redan i skolan. Det blev min hemlighet. Däremot hade jag lätt för siffrorna, hur saker hängde ihop, att ta isär och återmontera en generator eller en ångmaskin.

Mina händer har alltid tjänat mig.

Men här uppe har jag inte mycket annat val än att till sist börja läsa vad som finns, eftersom jag har broderat så länge att fingrarna domnat. Och jag har slut på påsar.

Det som finns är några politiska pamfletter om äganderätt, några manualer till dockningsstationen och det finns ett litet häfte med korta berättelser som en av de andra kosmonauterna tog med sig och glömde kvar.

Jag har inte alltid varit ensam. Det var tänkt att jag skulle hålla ställningarna i väntan på nästa grupp, men det blev ingen nästa grupp så här är jag och håller ställningarna.

Förmodligen är jag den sista människan på MIR. Om jag någonsin blir hämtad så blir mitt sista uppdrag att skicka rymdstationen ur kurs. Om miljarder och åter miljarder år kanske någon utomjording hittar mitt blod i tonfiskpåsarna, och bygger upp mig på nytt.

Som ni hör har jag mycket tid åt att fantisera.

Sex månader är en lång tid att vara ensam, medan alla lever som vanligt. Det hade nästan varit lättare om allt liv på jorden gått under, då hade jag inte behövt bekymra mig om dem. Men nu är det som det är. Vad ska jag göra? Tvinga dem att hämta mig? Hur då?

Jag är i de nya härskarnas våld.

Berättelsen jag läser handlar om en man som skriver. Det är en ganska fånig sak att skriva om, men beggars can not be choosers, som en astronaut en gång sa till mig på en strippklubb och som jag slog upp efteråt. Mannen skriver att det finns andra värden än ambition och annan strävan än effektivitet. Han skriver att drömmar behövs, inte för att klara sin budget, utan för att kunna hantera livet.

Mannen som skriver skriver om hur han röker och dricker. Skriver, röker och dricker. Det är tydligen allt han behöver, för i berättelserna kan han skapa vad han vill. Han träffar kvinnor och reser till andra länder.

Efter fyrtio sidor ska han gå på bio med en turkisk tjej, men hon är sen, hämtar upp honom med bilen och så ägnar de en timme åt att försöka parkera, så det blir ingen bio. Det är ganska spännande att läsa ändå, om hur han tas från att se på filmen liksom in i filmen. Hur hon försöker att fickparkera på fyrfilig huvudgata med bilarna tutande bakom henne. Och i parkeringshuset kör hon slalom mellan betongstolparna. När hon äntligen lyckats stanna sitt fordon slår hon upp dörren i en Porsche.

Jag skulle inte ha läst det där. De kommande veckorna drömmer jag bara om att köra på motorvägen där nere på marken. I några av drömmarna så ska jag försöka hitta en avfart, men jag färdas så snabbt att jag inte kan svänga i refugen. Jag flyger ut i vägrenen och vidare. Det är så jag vaknar, av att det tar stopp. En tall, eller en gran. Jag vet inte för då är jag redan död.

Jag skulle inte ha läst det där, bara hållit mig till det jag kan, mina siffror, mina händer. Jag börjar brodera igen. Efter tre månader börjar jag få upp tekniken och behöver inte längre plåster.

Jag är Sergej Krikalev. Det här är min historia. Kanske hämtas jag om sex månader. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Det blir som det blir.