Du vet hur man ser att en man inte bär kostym särskilt ofta? säger släktingen.

Han behöver inte svara, eftersom en skarp kontur tonar fram för mitt inre. En lite hukande man iförd löst sittande plagg, en sladdrig skjorta och en halkig slipsknut. Hans nyrakade ansikte uttrycker ett utanförskap från sig själv: ett jag är en turist här. Alla andra dagar lever jag i kläder som är mina. Här är jag liksom förlist, men jag måste. Det är ett samhällskontrakt av något slag och jag avskyr det men ibland måste man göra saker man inte vill, eller hur?

Släktingen fortsätter prata. Han har stått i livsmedelsbutikens kö där en sån där man också befann sig, några platser framför. En annan man, bekant med kostymbäraren, vankar förbi. En stunds tvekan, sedan blixtrar en aning till i den förbiilande, som inleder samtalet:

Ja men, det är ju du.

Tjena tjena, svarar den andra.

Vännen förklarar dröjsmålet:

Du ser ju så annorlunda ut.

Kostymbäraren säger:

Ja, vi ska begrava morsan.

Vännen säger:

Å fan. Jag beklagar.

Kostymbäraren säger:

Vi kanske kan ses någon annan dag.

Ja, självklart, svarar vännen.

Sedan rinner samtalet vidare någonstans i det ohörbara, säger släktingen, och vardagen erövrar situationen igen. Alla andra står där i kön, ensamma tillsammans, och väntar på att få betala. En känsla att ha varit med om något och så ingen att prata med. Medan livet fortsätter och inte.