Alla kände till dinosauriekursens egentliga funktion utom han, som borde ha vetat vad vi alla visste, eftersom han också kom härifrån och var i vår ålder, men av någon anledning hade den kunskapen gått honom förbi. Vi hade sökt till kursen för att den gick att avverka på några helger och gav den studentlegitimation som behövdes för att besöka nationerna. Han hade sökt den för att lära sig mer om dinosaurier.

Första gången jag träffade honom var vid uppropet, där vi hamnade som grannar i bänkraden. Hans ”här” var solitt som hos en fänrik. Det var tydligt att han inte ville riskera något. Kursen hoppades han kanske skulle leda vidare till en examen, en karriär som forskare. Vi andra köpte inte ens kurslitteraturen. Det fanns redan drösvis med kopierade gamla tentor att tillgå. Lärarna var införstådda med upplägget. De hade ju själva varit studenter. Vi skulle mogna med tiden, som alla andra, och då veta på ett ungefär hur studierna gick till, kunde avverka ekonomiprogram eller personvetarlinjen utan att snava på formalia. De hade bara inte räknat med honom, som satte sig längst fram vid varje föreläsning, ställde frågor utifrån de senaste forskningsrönen och tvingade läraren att hålla sig skärpt. Han kunde till exempel kräva svar på varför vi inte lärdes ut sanningen, den att meteoritnedslaget knappast tog kål på dinosaurierna, utan att det högst sannolikt handlade om ett långvarigt vulkanutbrott som sakta förändrade atmosfärens konsistens. Meteoriten gjorde ingen egentlig skillnad.

Gradvis började även mitt intresse att öka, helt och hållet mot min vilja. Han hade ett sätt att prata på som fick en att vilja tänka som han, en sån där karisma som du antingen har eller inte och de flesta har den inte, men han hade den. Om nätterna började jag, även nu mot min vilja, drömma att jag besteg en brontosaurus och att vi gemensamt lunkade fram genom djungeln och trampade på råttor. Alltsammans ganska barnsligt, vilket inte var så konstigt, eftersom jag nyss var ett barn. När jag vaknade var jag inte det minsta utvilad och orkade inte hänga med kompisarna som skulle till Östgöta nation för shotsbingo. Inte heller när Smålands nation presenterade smakprov av landskapssnapsarna.

Nästa helg gick jag på föreläsningen för att ta upp saken med honom. Jag tänkte att han skulle bli glad över att hans engagemang hade spridit sig, men han reagerade inte alls så. Istället tittade han på mig som hon jag vore död och förde handen skakigt mot mitt ansikte. Jag ryggade instinktivt undan. ”Förlåt”, sa han efter att han kladdat av sig på min kind, ”jag behövde se om du var på riktigt. Jag har fått ett litet problem med verklighet och dröm, förstår du. Eller ett stort.” Under mina kommande och rätt mångåriga studier skulle jag komma att träffa på många udda typer och överliggare på korridorsfesterna, men ingen skulle komma att mäta sig med honom. Han såg ut att ha åldrats ett decennium sedan vår senaste föreläsning, och han förklarade varför.

”Jag vågar inte somna”, sa han. Därför höll han sig vaken. Eftersom han plötsligt fått för sig att sömnen bara var en annan variant av död, en tanke han tyckte höll för kritisk granskning och med ens blev den hans sanning. Men inte ens den med den svåraste dödsångest kommer undan, och detsamma är det så klart för den som håller sig undan sömnen. Han berättade att han brukade klara sig vaken i fyra dygn innan han föll undan in i den djupaste sömn han någonsin upplevt. Den pågick i vad som kändes som en evighet och var av ett slag som hade starka drag av verklighet. Det var som att han sparat sig för att uppleva drömmarna starkare, på samma sätt som andra finner större njutning av att dricka dyrt sällan, för att vila smaklökarna mellan varven.

”Det var därför jag behövde undersöka vart jag befann mig”, sa han efter att ha förflyttat båda händerna till byxfickorna för att försäkra mig om att han inte skulle vidröra mitt ansikte igen. ”Du verkar verklig”, sa han igen, ”det gör du, men det är svårt att vara säker nu när jag vet hur det också kan vara. Jag gjorde så här i min förra dröm i slutet av förra veckan och då förvandlades hon till en flygödla.” Jag frågade honom om han var glad över utfallet det här gången, det lät ju inte dumt att kunna förvandla folk till små dinos ändå. ”Nej, det vill jag aldrig igen”, sa han förskrämt, packade ihop sina böcker och gick, fastän föreläsningen inte börjat ännu.

Han kom inte under hela oktober. Den ovanan delade han i och för sig med de flesta andra. Föreläsaren skickade inte ens runt närvarolistorna och de fall det hände gick det enkelt att kryssa för hela bekantskapskretsen. Sluttentan brukade för det mesta vara en kopia av den förra, som i sin tur kopierade den föregående, och det här var en liten lek som universitetet ägnat sig åt i generationer, en variant av studentikos humor, en kurs som inte är en kurs. Ingen hade ens tänkt på att dinosauriekursen handlade om dinosaurier. Det var bara ett namn. Och nu var inte ens den enda egentliga studenten där. Det var möjligt att han istället snöat in på ryska stridsvagnar eller intergalaktiska imperier, som andra av hans typ. Eller var han illa däran. Det gick bara att spekulera, och det slutade jag snabbt med, hade aldrig varit en tänkare och skulle aldrig bli.

Mina egna drömmar hade dessutom lugnat ned sig något, eftersom allt mitt intresse i dinosaurier utgick från hans ännu mer brinnande intresse. Det började däremot kännas lite futtigt att dricka sig full ständigt och jämt och lika ständigt och jämt prata med luggklippta killar om vart man kom ifrån och vad man pluggade, för att då mötas av himlande ögon och så minglade de vidare till någon läkare eller åtminstone systemvetare, och inte någon oseriös nittonåring som fortfarande bodde med mamma och pappa några stenkast bort.

Till sist fick jag äntligen se honom igen. Han dök upp på sluttentan, satte sig längst bak i ett hörn, skrev snabbt ihop sina svar och lämnade in, först av alla. Utan att ens titta ut över salen lämnade han oss, rödögd och med djupa fåror i ansiktet. Jag vet inte vad som for i mig, men jag kände ett plötsligt begär att prata med honom, så jag lät skrivningen ligga kvar på bänken och småsprang ut ur rummet. Han stannade inte upp, fastän han måste ha sett mig i ögonvrån. ”Det händer igen”, sa han bara under tiden han gick genom korridoren. ”Om och om igen upprepas det här och jag har ingen väg ut”. Jag behövde öka hastigheten och omfamna honom bakifrån för att få honom att stanna. Då vände han sig om. Hjärtat tickade snabbt i hans bröst. Han la långsamt händerna över mitt ansikte, blundade och öppnade ögonen igen. På hans långfinger satt nu åter en flygödla, som bara glodde tomt och dumt på honom och ingen särskild alls. Som i all sömn, numera.