Ni vet, det är sånt där man säger, för att ha det sagt, en försäkringssägning: Att nu ser ni er omkring innan ni kliver av, så att vi inte glömmer kvar något.

Det är ju bara sånt man säger, men nu när de ska kliva av tåget ropar barnen, som undersökt ytan under sätet: Det ligger faktiskt något här.

Ni står i gången och ska av. Du river åt dig videokassetten snabbt reflexartat och först på perrongen inser du att du håller i någon annans Die Hard III. Barnen frågar om det var du som tappade den och du säger ja, det är ju en gammal goding och så går ni hem.

När de gått och lagt sig den kvällen får du en uppblossande lust att titta på Die Hard III. Du rentav måste titta på den, kanske på grund av sättet filmen introducerat sig för dig, som ett bortkommet vykort. Du hittar den gamla bandspelaren under lusekoftorna i klädkammaren, kopplar in den i tv:n och börjar titta.

Filmen är lagom. Bruce Willis dras in i en dödlig lek med tidsinställda bomber. En okänd röst i telefon ger honom instruktioner och om han inte lyder så sprängs bomberna. Tack vare den rådige butiksägaren Zeus Carver reds allt upp.

Du kommer ned i varv. Slutet är typiskt. Eftertexterna rullar dramatiskt och lugnt på samma gång. Du slöbläddrar i mobilen en stund, när någon typ av reklam fladdrar över skärmen.

En senig man med rostrött hår framträder. Han befinner sig i ett ödsligt rum. Till en början är han tyst, därefter för han fram ett litet häfte och läser upp några meningar som låter som poesi. Fraseringen är så där tröttsamt död som folk som läser upp dikter använder för att de hört andra göra så. Några ord bryter av bland de andra: detonation, Tom-boy, mitokondrie. Sen flashar en text på tv-skärmen: ”nu är det din tur”, och så ett telefonnummer.

Jaha, tänker du. Då är det bäst att förlänga leken. Du ringer. Ingen svarar. Filmen är ju gammal, det är som att slå numret till nittiotalet. Kanske gick den reklamen då fast du inte minns den. Att ringa kanske är som att svara ja på frågan om det är fest, eller? Då fanns möjligen en telefonsvarare och så samlade de all feedback till någon ytterligare snutt, vilket hade varit lite fyndigt, beroende vad de gjorde reklam för. Typ Doro. Förmodligen Doro. Och du kommer ihåg den parodijingeln från Galenskaparna: Tornado, svarar i telefonen åt dig, när du inte själv kan svara i telefonen alls, så fattar du, yeah yeah.

Du skrattar till. Låten sitter fortfarande, som allt från den tiden och nästan inget från efteråt.

När någon vill nå dig från ett okänt nummer. Du stirrar på skärmen och klickar på den gröna luren. En mansröst uppstår med en harkling, och han säger:

Hej, jag var i duschen.

Du känner igen stämman från reklamfilmen. Det här händer verkligen. Du svarar, med viss tvekan:

Du vill få någon typ av respons, förstår jag.

Tystnad, sen en fråga:

Egentligen inte. Du låter rätt blåst och du ringer mig sent en fredag, som om jag inte har annat för mig. Du kunde ju inte veta att jag var hemma? Normalt är mitt schema fullt av sociala aktiviteter med mina alla goda och nära vänner, men du har tur i kväll. Jag är hemma. Men okej, när vi ändå pratar. Vad tycker du?

Förmodligen behöver jag lyssna en gång till, men du hade fin inlevelse.

Han kacklar falskt i luren.

Tack, hörru. Du behöver inte säga mer. Jag fattar. Poesi är inte din grej och så vidare. Och du är ingen läsare och så vidare. Ska du kommentera min skjorta nu också får du bingo.

Jag tänkte inte ens på din skjorta.

En knastrig trumpetfanfar spelas upp, lite likt 21:th Century Fox vinjettmusik. Den roströde säger:

Oj, det var otippat. Du låste precis upp nästa level. Det brukar inte hända särskilt ofta så du ska vara stolt. Nu måste du välja en siffra på min tärning för att vi ska ta reda på vad som händer härnäst.

Fyra.

Du hör ljudet av tärningen som rullar mot underlaget. Och så säger han:

Oj oj. Oj oj oj. Har du tid?

Jag tänkte gå och lägga mig, faktiskt.

Det var en fråga med drag av konstaterande, främling. För nu är vi för evigt ihopkopplade du och jag. Tack vare fyran. Hur kunde du veta? Är du något typ av medium eller? Helt sjukt. Okej, jag ska inte tråka ut dig. Vad du måste göra härnäst är i och för sig ett val, men du kommer inte att se det som ett. Lika lite som att fyran var ett val.

Låt höra.

Du tycker om dina barn, eller hur?

Vad har det med saken att göra?

En utdragen tystnad och så hörs den roströde igen:

Alltså, ärligt talat är jag också lite trött faktiskt. Du har rätt, det är viktigt att ta hand om sin sömn. Vi hörs igen i morgon. Då berättar jag mer.

Va?

Ah, är du kvar? Okej, du får en liten ledtråd. Någon måtta får det vara. Vi är två vuxna som har en konversation. Så här: du borde nog besöka Ica Nära och köpa mjölk, eller hur? Bra att ha efter resan. Och när du ändå är där: fråga efter Hasse.