Juntan hade placerat Jordis morfar i fängelse, med motiveringen att han haft ihop det med kommunister. Straffet var livslångt, men morgonen innan femårsdagen av hans tid i cellen hade pliten skjutit upp luckan och väst: Du släpps nästa gryning. Luckan hade resolut dragits igen och där satt morfarn ensam igen med tystnaden.

Det fanns så mycket ny information att bearbeta. Han hade fått en framtid i frihet, skulle behöva ordna med boende, visste inte ens om föräldrarna levde, eller om hans käresta fortfarande höll av honom, om barnen visste vad han hette, vad han skulle ägna sig åt där ute.

Om han haft ytterligare lite fantasi hade han tänkt: Argentina och jag kan inte längre leva ihop, så snart jag kan flyttar jag till Sevilla, med mina barn, som kommer att få egna barn, och en dag bortom millennieskiftet kommer min dotterson Jordi att återge allt jag varit med om över några cervezas i det gentrifierade Macarena, där en skrivande sueco lyssnar med spetsade öron och senare tecknar mitt öde som om berättelsen var hans.

Allt detta kunde han ha ägnat gott om tid åt att fundera kring. Det var emellertid en annan fråga som sysselsatte honom.

Hur kom det sig att de berättade om frigivningen dagen innan och inte samma dag? Dessa sadister från födseln, som inte drog sig från att klippa fingrar eller rycka ögonfransar, hade nu funnit det lämpligt att ge honom åtminstone en dag att förbereda sig. Det kändes osannolikt, han kunde inte få ihop det. Nöjd med sin slutledningsförmåga bestämde han att det var en lögn, en till i raden av metoder att förminska hans människovärde, bara för att han umgåtts med Pablo och Enzo och deras påhittade fackförening som egentligen bara var en förevändning för att få sparka boll på arbetstid och en gång, bara en gång, räckt dem några sedlar för att trycka upp pamfletter. Som en gest av välvilja, snarare än ett politiskt kall. Men pesos som pesos. 

Där stannade han i tankarna. Dessa helvetets väktare drev med honom. Han skulle bli kvar i cellen, bli förd till innergården och piskas till invaliditet istället för att bli frisläppt. Han kände förvisso knappt av rappen mot huden längre, hela han hade bepansrats efter de här fem vintrarna i plågoandarnas våld.

De kunde säga vad som helst, göra vad som helst, han kunde ändå inte brytas ned mer än han redan brutits. Kvar av den glada pojken med det sneda leendet var bara ett minne. Om cellen hade berikats med en spegel hade han inte använt den. En gång i tiden ville han inget annat än att fiska med fluga.

Nästa morgon öppnades dörren redan vid sju och pliten gastade: Ut med dig, dags att göra plats för andra satanister som gärna sitter bort sin ilska.

Jordis morfar reste sig utan att säga ett ord, betraktade mannen kallt: han som kallades Zozo, eftersom han inte drog sig för att rista sitt namn i andras kroppar. Emellanåt under den nattliga ronden slog han med batongen mot gallret vid jämna klockslag för att rubba sömnen, eller sjöng kampsånger, visslade God save the queen, eller bara snöt sig utan att behöva det.

En gång hade han skvätt fimpar mot en bakbunden nykomling, vars hår till sist började brinna, vilket slutade med en plågsam död alla andra tvingades avlyssna.

Denna man släppte nu ut Jordis morfar, som vände blicken mot korridoren, gick, ut ur cellen, ut ur fängelset, till fots hela vägen in till Buenos Aires där han nådde sina föräldrars hus i Montserrat. Två våningar upp bodde de senast i varje fall. Nu mötte de honom i trapphuset, betraktade hans slanka knotiga kropp som en levande död. De gödde honom med biffar och rödvin, lät honom prata i sin takt, men det enda han ville diskutera kring köksbordet var en och samma fråga.

Varför dagen innan?

Varför dagen innan?