Föraren hjälpte mig att ringa mig men jag svarade inte. Ingenstans i bussen vibrerade mobiltelefonen. Inte i dragspelet i mitten, inte mellan sätena, inte i sanden på golvet. Föraren skakade på huvudet, log milt närmast munklikt. Med en mjuk gest lät han mig förstå att det var dags att köra vidare.

Genomsvettig joggade jag tillbaka till hållplatsen där vi några minuter tidigare hade klivit av. På avstånd upptäckte jag hur sonen viftade med något. Han ropade att jag lagt mobilen i kattväskan. Intermezzot var över.

Hjärtat fortsatte slå sina efterskalv. Innan jag la mig raklång i hammocken där hemma messade jag det uppringande numret och tackade för hjälpen.

Han svarade: Vad bra att du hittade den.

Det här blev en hygglig sommaranekdot, att dra i stugan för gästerna, eftersom alla kan relatera till känslan att kliva av en buss eller ett tåg och drabbas av insikten att något saknas. Att först systematiskt söka runt i packningen för att slå fast att nej, inte där. Sedan minnas att bussarna stannar ett par minuter vid slutstationen innan de vänder, så du hinner dit om du spurtar. Empatiska reaktioner utdelades, så jag berättade historien några gånger.

Tre månader senare fortsatte den. Mitt liv var sedan länge präglat av höst och arbete, kalendern hade lagt sig över psyket som ett raster, och jag mindes knappt den där springmarschen. Men det gjorde bussföraren, som skrev: Nu är det jag som behöver en tjänst. Jag har också tappat något.

Han dök upp på mitt jobb oanmäld, registrerade sig hos väktaren i receptionen och jag placerade oss i konferensrummet Helsingfors, där han först i en god stund studerade bokhyllornas etnologiska innehåll, innan han meddelade sitt ärende, med händerna slutna kring kaffemuggen.

Jag har tappat min inre röst.

Han sa det med en blid stämma, så ljuv att den var svår att ens upptäcka. Nästan som att den löstes upp så fort den lämnade stämbanden. Han fortsatte:

Du förstår, i många år störde jag mig på den. Rösten var tjatig och kritisk, kunde dyka upp överallt, sa mig att jag stank, eller att jag var oförbätterlig, eller att jag aldrig skulle hitta en tjej, eller åtminstone aldrig kunna behålla henne. Så jag ville bli av med den, men nu är det ödsligt. Det var inte mycket av en röst men den var åtminstone min.

Jag svarade:

Sista gången du träffade på rösten, var var ni då?

Det var tydligen i en yogastudio på Ringvägen, alldeles intill Ica Lansen, där han hade vistats under en lång serie meditationspass.

Föreståndaren tog emot och visade oss hittegodskorgen som förvarades under disken. Där fanns guldkedjor, örhängen och flera uppsättningar lösnaglar, men ingen inre röst. Bussföraren slog ned huvudet, men när vi skulle få på oss skorna i hallen hördes ett ljud på avstånd.

Någon svor och hade sig.

Han fick bråttom ut. Vid de tiggande romerna utanför Ica stormade svordomarna upp till cymbalstyrka. Där i mössan hade någon lämnat förarens inre röst. Den låg insjunken som en klump giftigt slime.

Tjena, boss, sa den romske mannen, med tveksam inlevelse.

Hej hej, sa kvinnan, med blicken bortvänd.

Föraren placerade en hundralapp i mössan och växlade den mot slimeklumpen, som han pö om pö tuggade i sig under stort verbalt motstånd, innan den tystnade helt. En frid la sig över Ringvägen, trots den tunga trafiken. Jag betraktade förarens ansikte, som på några sekunder tonade över från milt till helvetiskt. Han väste, samtidigt som han fäktade med armarna: 

Nu är du medskyldig.

Varefter att obehagligt skratt spreds från hans inre.