Lägenheten brann faktiskt upp. Efter alla hennes ojanden om gasen hade den till sist antänts. En liten glömska bara. En liten gnista bara. Bokhyllan ett sävligt fyrverkeri. Mattan glödde ut i knutarna. Och där låg jag i sovalkoven omgärdad av lågor, redan slocknad av den giftiga röken. Sussade sött som ett barn, eller en mätt nöjd katt, inlindad i mig själv och duntäcket. Det var så märkligt. Jag trodde ju inte på sånt här, hade ägnat en livstid åt att argumentera för motsatsen, det rationella, det jag kunde begripa utifrån det lilla jag redan trodde att jag begrep. Nu såg jag mig där förgasad, när elden dansade närmare min hud och de tunna savanner av hårstrån som skyddade det jag kallade mig, lika effektivt som ett stängsel mot en rasande lavin. Eller såg och såg: jag betraktade scenen ögonlöst.

Det här skulle ju inte kunna hända. När livet slutar är livet slut, då finns varken tanke, analys, känslor eller tillbakablick. Ändå rörde jag mig bort från livet in i en fas jag inte ägnat mer än några sekunder åt att utforska. Vart hade jag egentligen hamnat, och vad var egentligen jag?

Under tiden kroppen förkolnade gled jag högre, genom våningsplanens skiftande temperaturer, över takåsarna, mot himlen med sina slöjmoln, cumulus och cirrus. Högre, högre. Det var som att jag fortfarande var jag, men vad var då jag om det inte var de där bruna irisarna, valkarna över magen, det lite halta steget som hördes i korridoren på så långt avstånd att det var som om jag gick i tretakt. Jaså, trummisen är här, sa tjejen i repan, och jag var med på noterna så att säga, skrattade åt vår internhumor eftersom jag var inne och inte ute.

Men nu: hur såg jag då ut? Det var väl något själsligt över min resa, fick jag anta. De religiösa hade ju pratat om sånt. Nära-döden-upplevelser och andra hallucinationer, hur tusentals om inte miljontals människor beskrivit hur de föredragit det lockande ljuset framför att bli tillbakaslitna till de våldsamma kalendrarnas rike.

Den blå planeten syntes inte längre. Väderstrecken därmed utplånade. Behövdes väl inte i universum. Finns inget upp och ned. Upp till vad? Ned till vad? Hur skulle någon begravas med huvudet mot Mekka här?

För första gången började jag spekulera kring vad som skulle hända härnäst, eftersom kosmos enligt allt rimligt tänkande var oändligt. Skulle jag glida bort så här för alltid, ja, då hade jag gott om tid att begrunda mina knappa sex decennier som kropp. I några år skulle jag förmodligen förbanna mig för mitt bristfälliga säkerhetstänkande för att sen ägna ytterligare några att älta vad som hade hänt om jag trots allt hade krävt skilsmässa den där gången, så hon inte sen hade tagit mig för given. Eftersom jag inte ens var man nog att ställa ett enda litet rimligt krav: mig eller honom. Det fanns alltid ett å ena sidan.

Och nu gled jag vidare i å andra sidan, den del av existensen jag aldrig intresserat mig för annat än som irritationsobjekt. Dårarnas samtalsämnen: astrologi, häxkonst, spiritualitet och livet efter detta. Om det nu verkligen kunde kallas liv, för det fanns ju definitioner för det där: behov av vatten, egen omvandling av energi och möjlighet till fortplantning. Kan själar mötas och föda andra själar? Det kanske jag skulle bli varse om någonstans från nu till evigheten, men sannolikt inte, tänkte jag medan galaxerna blixtrade förbi i ögonvrån i allt högre hastighet, som signalljus på motorvägen en kväll i december. Vägarbete eller utryckning, eller något annat som inte rörde mig.

När jag till sist vaknade som jag var jag fortfarande jag, helt och hållet jag, så mycket jag som jag någonsin kunde bli, men jag var varken lederna eller hårfästet eller de känsliga tinningarna utan ett grönt och tunt väsen byggt av klorofyll, hungrigt jagande upp genom jorden på jakt efter samma sak jag alltid önskat mig: sol. Allt var bara hals och tår, stjälk och rötter, och det var äntligen vår.