Du vet redan vad du ska göra, sa en gång min psykolog, och det var ju en spegling men hon sa det så jag förstod och det är ju vad spegling är till för, att förstå sig själv genom sig själv, och det är dit min extraversion tar mig den här söndagen i Sevilla när mitt historiskt omättliga sociala behov får mig att smygconnecta med den äldre damen med jättelika kålsalladen vid grannbordet bara för att jag behöver andra människor.

Så här går det till för den som behöver en manual: Jag skjuter först ut stolen för att hamna bortom markisen och på så vis möta solen, som dalar lite för snabbt. Damen tittar mot mig, skrattar inbjudande. Jag tittar mot henne och nickar gillande, säger något om att solen rör sig och hon konstaterar att den brukar göra det. Någon slags förstadie till en invit.

Innan dess har jag kusligt inkännande skrivit om kosmonauten som lämnades ett halvår i rymden medan folk där på jorden försökte reda ut hur de skulle få ned honom, eftersom det demokratiska Ryssland inte hade behov av några rymdfarare. Och så tänker jag på vad psykologen speglade att jag sa, om det jag behöver, och att det just nu är just detta: att skriva, att bli mer av mig själv genom att formulera mig själv, stelna i skriften. Jag vet vad jag behöver.

Men skriva är på något sätt också att prata. Ett sätt att få ur sig sitt inre, just som talet är. Bara ett säkrare sätt, eftersom svaren för det mesta är lättare att hantera, men inte alltid.

Det här tillståndet har jag upplevt en gång förut, det att stum driva runt i ett land. Nästan i panik suktar och suktade jag efter någon slags kommunikationsmöjlighet. Då i Japan. Där fanns inte ens tecken att försöka tolka. Allt var lönlöst. Jag kunde bara vinka, le och se västerländsk ut. De gav mig till sist en morgontidning på engelska. Jag läste varenda notis flera gånger, för att den var skriven med bokstäver jag kunde förstå, ett språk jag någotsånär behärskade.

Vi behöver alltså inte bara andra människor. Vi behöver också bli förstådda av dem. Och spanjorer behöver ingen engelska.

Mitt uppe i det här skrivandet börjar kvinnan vid bordet intill att reach out på riktigt. Jag vet inte hur det går till men även hon kan ana sig till mitt tillstånd, eftersom hon befinner sig i samma. Hon är från Nederländerna. Närmare bestämt Rotterdam. Här i en vecka. För solen. Tittade på prognoserna oroat. Men nu så. Hon åker ensam men har en partner, har barn, är inte ensam men tycker om att vara det. Allt detta måste betonas.

Det märkvärdiga är att under tiden det här samtalet pågår så mildras det kittlande suget inom mig för att till sist upphöra helt. Den gamla damen liksom helar mig. Gör mig lugn med sin röst, eller genom att höra min. Genom att göra mig förstådd. Mobilen behövs inte längre. Glöm WhatsApp och Messenger. Glöm telefonsamtal och sms. Här och nu är här och nu.

Och här och nu är att hon berättar om apelsinträden. Får något levande i blicken när jag bekräftar att träden som hela staden utsmyckats med verkligen finns. Att de har blad. Hemma har inga träd blad.

Hon säger att hon skickar foton på apelsinträden till sin man och han skickar bilder på skridskor.

Precis så här ska soldyrkare från norden prata och å så härligt det är att få prata sol och inte ensamhet.

När jag berättar min historia förstår hon mycket väl varför den äldre kvinna jag lever med i San Jeronimo vill ha mig i huset, förstår mycket väl varför hon bereder mig måltider och vill stryka mina skjortor. Exakt vad detta beror på säger hon inte, men hon antyder att det inte behöver uttalas, för det är så självklart, att jag kommer att förstå en dag när mina egna barn flyttat ut. Att vanka runt i huset där det tidigare ekat av fötter och skratt. Det säger sig självt.

Min samtalspartner från Rotterdam bor i en hyrd lägenhet. Fyrahundrafemtio euro för en vecka. Inte så farligt, va? Har inget busskort och tänker inte skaffa. Går utmärkt att vandra. Men hon pratar inte med någon, så kan inte relatera till mina etnologiska studier, förrän nu då. När hon kan sniffa sig till min belägenhet.

Jag berättar att jag inte är helt och hållet turist, att jag arbetar på distans. Bättre här än där för här är jag piggare. Jaha, säger hon och förstår ingenting, har jobbat i psykiatrin i hela sitt liv och vet inte ens vad man gör med en laptop, än mindre hur folk arbetar med den. Jag säger att det är samma sak som det hon gjort. Människor som kommunicerar. Nu via video och e-post. Annars samma sak.

Vi handlar ju bara om varandra.

När vi båda tömt våra sociala behov tar vi farväl. Hon påtalar för servitören att kålsalladen var för stor för en person. Jag säger att det är ett dyrt etablissemang vi båda har hamnat på. Hon tittar på kvittot och konstaterar: ja. Jag säger att det kanske inte är så konstigt att vi hamnar på ett turistställe när vi är målgruppen, att det liksom hör till sakens natur. Hon skrattar och tycks inte längre behöva vad jag har att ge, och går. Vi bytte aldrig ens namn.

Jag stannar kvar i den nu allt längre skuggan, och skriver lite till. Solen där hemma gick ned för tre timmar sen. Sen vandrar jag ut mot några av de sista strålarna. Mitt humör har slagit i taket. Allt som behövdes var en dam som behärskade engelska.

Det startar en VM-final om en kvart. Jag borde se den. Bland folk som bryr sig. Och det kommer jag att göra.