På St Lars mentalsjukhus i Lund satt under åren 1909-1944 en baron Eric Hermelin och översatte persisk poesi. Han hade levt ett kringflackande liv, i allas och ingens tjänst, allra minst sin egen. Armé efter armé gav honom frisedel, efter att han supit, stulit och bevisat sig oduglig. Den yngre Eric hade behövt alkoholen som lindring, ty han var farligt skör. En gång blev han på djupet sårad av sin far när denne skämtsamt kommenterade Erics frisyr, vilket fick sonen att fly landet. Och på den vägen var det.

Han drev fram mellan kontinenternas häkten och barer som en ormbunksspor för vinden, i jakt efter något eller på flykt från något annat. För en yttre betraktare hela tiden mer av samma. För en inre i väntan på signalen.

Första halvan av livet var han ett ego, ett jag. Andra halvan var han ett vi, ett allt. Från mentalsjukhuset ägnade han sig åt detta allt, som han under flykten lyckats införliva sig genom sufisterna och det persiska språket.

I ett decennier långt mantra översatte han tiotusen dikter. Genom ett själens reningsbad överförde han rad efter rad till sitt modersmål. Bara för sig själv, och därför för alla. Baronen hittade hem genom att hitta bort. En logik logisk för de invigda, som ett olösligt krypto för alla andra.

Jag som fortfarande är ett jag kliver in i handlingen strax 103 år efter arbetets början. Det är då jag finner Eric Hermelins ”Persiska antologin” på en utförsäljning. Allt för halva priset, signalerar skylten i fönstret. En ingivelse att behöva äga uppstår. Antikvariatföreståndaren berömmer mig för köpet och försöker med blicken att skapa sig en bild av mitt händelseförlopp. Utan framgång, tolkar jag det som.

Hemma börjar jag bläddra mellan meningar om ”förödmjukelsen som möjlighet” och ”tomhet som gåva” och minns i samma stund mitt första möte med baronen, några år tidigare, i vad jag tolkat som ett annat liv. Nej, hur skulle antikvariatföreståndaren kunnat ana det här?

Hon och jag gör båda något för första gången. På stadsbiblioteket skannar vi av hyllorna efter persisk poesi på svenska, så att hon kan visa mig något som är hennes. Hon snurrar leende i rotundans sommarsken, medan jag tar bilder för att behålla stunden.

Efter hemkomsten väntar henne översvämningar, pandemi och revolter. År av plikt, utforskande, förnedring och lycka. Om detta vet vi inget: här är vår parentes, i vilken allt ännu kan hända. Hon skriver dikter till mig på sitt språk. Jag skriver dikter till henne på mitt. I vårt kanske ryms en evighet.

Bara för en vecka, vet vi nu, men mäts ens liv i tid?

Under åren som följer ska vi hålla kontakten. Ibland hörs vi dagligen, ibland med kvartalslånga uppehåll. Hur mår du? frågar jag när videoklipp från Teheran når medierna, med kvinnan på biltak som virat slöjan som en slunga i handen. Internet är nedstängt, svarar hon. Men jag mår bra. Och jag tänker på Eric Hermelin.

Allt bara fortsätter, till och med minnet, som korrigerar sig efter vad som sen händer. Det som händer behöver hända för att det som sen händer ska kunna hända, kanske vi får tänka, om vi kan förlita oss på sufisterna. Eric behövde sitt flackande för att kunna stanna upp. Jag behöver frånvaron för att kunna registrera vad som var närvaro.

En söndagsmorgon tänker jag på allt detta, från sängkanten med ”Persiska antologins” flitigt understrukna sidor uppslagna intill, och minnena från veckan med poeten plötsligt nära som en gårdag, varpå slutledningsförmågan i bakgrunden tyst börjar tråla genom mina egna år av kringflackande.

Ett budskap vevas upp och når medvetandet: Istället för att jaga något i syfte att glömma, är sökandet finnandet. Ärren och blemmorna bör inte döljas, utan ska visas upp som broscher över bröstet. Andra har förstås sagt så här förr, men aldrig så att jag lyssnat. För jag lyssnar.

Andningen blir djup som en insikt. In: Allt som är finns redan. Ut: Och det som fanns, det är fortfarande.