Jag förstod att stunden var inne för mig att sätta mig i rörelse. Jag satte mig i rörelse. De första numren fungerade inte längre. Det förvånade mig icke. Först på det sjunde, allt längre bort i det som varit den så kallade kompiskretsen, nådde jag fram till någon som faktiskt fortfarande fanns. Hon undrade vart jag hade varit, som en anklagelse, som om jag inte var fri att befinna mig vart som helst. Hon var inte min mamma. Jag sa som det var. Hon lyssnade, tystnade, frågade: ”Jaha, och varför Istanbul?” ”Det var inte bara där förstås. Det var Messina, Alger, Gibraltar, dit skeppet gick i land helt enkelt. Sen så sjappade jag.” Hon lyssnade på varför, tystnade, frågade inget. Jag började babbla: ”Visste du att hundar går lösa där? De är som tama, nästan allihop. Katter också. Överallt, på kafébord och i butiker. Det är som paradiset.” Det visste hon inte. Inte för att det spelade någon roll vad hon visste och inte, bara hon kunde fixa mig någonstans att sova. ”Jaha, jag anade att det handlade om något sånt”, sa hon. Då lovade jag att inte göra några närmanden. Jag kunde faktiskt hålla mig, numera, var som en ny man. Hade härdats. Hon skulle fundera på saken. Klockan var halv elva på kvällen och hon skulle fundera på saken. Jag stod i en telefonkiosk och hade snart slut på mynt eftersom ingen sate svarade när jag ringde och alla bara pratade om stormen. ”Men okej”, sa hon till sist, eftersom jag inte slutade prata. Hon gav mig en adress trekvart från vart jag befann mig. Kanske tio minuter med cykel. Ännu snabbare med bil, men jag hade bara mina lindade torra fötter.

Dörren var olåst, var bara att stiga in. Hon delade lyan med några studentskor, som knappast kan ha känt till hennes bakgrund för då skulle de inte sova särskilt sött, det kan jag säga. ”Du får soffan. En natt”, sa hon och höll upp ett sträckt finger. ”Har du saknat mig?” frågade jag. Ett skämt bara, eftersom det var uppenbart att hon fortfarande föraktade allt jag stod för. Att hon trots allt öppnade sitt hem för mig måste hänga ihop med söndagsskolan på något sätt, tänkte jag. Nunnorna lärde ut en massa saker där som aldrig gick ur vissa kvinnor. Hon kanske hade biktat sig from. ”Faktiskt lite”, sa hon utan att ändra en min. Svårt att avgöra vilket språk jag skulle lyssna på. Jag började tänka tillbaka till hur vi hade lärt känna varandra. Hur hon kommit in i videobutiken och försökt sälja brända dvd:er och jag visat visst intresse och då hade hon höjt priset direkt. Då var det inte längre aktuellt, kan jag säga, men det var i alla fall så träffades. Andra gången var utanför Babylonia, typ vid fyratiden på natten, när hon var hög som ett hus och jag ännu högre och vi bara stod och skrattade när vi såg varandra, som om det fanns något lustigt över situationen när det bara var tragiskt alltihop. Numret minns jag inte hur jag kom över, men vi kom att ses då och då när hon behövde pengar och jag stack till henne sedlar från dagskassan. Jag var ingen vidare anställd. Fattade inte hur de ens kunde gett mig jobbet från början, måste ha blandat ihop mig med brorsan. Och nu var hon och jag alltså sambos. Så kan det gå.

Jag väcktes tidigt av sjuksköterskestudentskan som gjorde i ordning en smoothie. Lika skräckslaget som jag vaknade betedde hon sig åt när hon såg min håriga svulstiga kropp ligga i soffan som en uteliggare på permis. Märkligt hur fet jag blivit av att svälta, tänkte jag i den stunden. Konstiga saker man tänker ändå. Drog ned t-shirten över magen och sa: ”Jag är kompis med Conchi. Hon lät mig sova här en natt.” Studentskan hällde stum upp sin jordgubbsbananröra och gick till sitt rum. Jag försökte somna om, men det var inte enkelt, med det bryska uppvaknandet. Istället började jag bläddra i veckotidningarna som låg på soffbordet, hittade någon artikel om ett par som köpt ett gods och inrett det med antikviteter. Bara några mil härifrån faktiskt. Jag förstod precis vem som köpt tidningen och varför. Det fanns urnor i trädgården värda flera hundra tusen, det kunde ju vem som helst med lite koll se, var bara att åka dit och hämta. Som på den gamla goda tiden. Men sånt där ägnade jag mig inte åt längre. Ryggen höll inte för tunga lyft. Sen somnade jag om igen på något sätt jag inte minns, drömde om ett sjöslag och en social jättebläckfisk, vaknade först en bit efter lunch. En lapp låg på bordet: ”Middag?” Lägenheten var tom, åtminstone svarade ingen när jag gastade. Jag fick väl stanna här fram till någon med nyckel kom hem. Och då kom jag på att jag inte skrivit något i min dagbok igår, fastän jag lovat mig själv att göra det varje kväll utan undantag. Helvete. Så jag tog fram anteckningsboken från kavajens rockficka och började plita ned de här trötta raderna. Kanske kunde de komma till nytta vid en obduktion eller något, eller gör jag det här bara terapeutiskt? Jag vet inte. Det är en vana bara.