Vart sitter ditt barn? frågar jag den unge mannen i sätet intill, som precis som jag placerats utanför de övriga, de egentliga: familjerna, paren. Vi är som en restlista längst bak i planet, ihopklumpade som singlar, lösdrivare, emigranter.

Han tittar på mig skrämt, jag hade lika gärna kunnat ställt frågan om hans månatliga premiepensionsutbetalningar. Nej, jag har inga barn, säger han, och menar med det: Jag är ju ett barn själv.

Jaha, säger jag, nu minns jag inte riktigt vad som väckte den associationen.

Och jag försöker återkalla bilden av hur han några minuter innan kånkade in något som såg ut som en skötväska i den redan välfyllda hyllan ovanför oss. Just så där stressat som alla andra småbarnspappor i planet. Det ena efter det andra, men det räcker inte. Då tar han fram den: nackkudden.

Den är i bebisstorlek och föreställer de färgglada filurerna i Babblarna, vars monotona youtubelista jag föreställer mig gått varm hos närmast varenda europeisk förälder det senaste decenniet.

Du kanske tänker på den här, säger han, och jag nickar.

Han förklarar vidare:

Jag köpte den på en marknad i Malaga, tyckte den var lite kul.

Jo, säger jag, det måste ha varit den som fick mig att tänka så.

Det går liksom inte att stärka honom i situationen. Han är en 23-åring som köpt en babblarnanackkudde till sig själv. Det är lite lustigt, men inte tillräckligt lustigt för att det ska vara ironi. Han tyckte om den helt enkelt. Och det är hela historien.

I samma stund försöker han kränga på sig nackkudden, som jag antar för första gången. och inser att den bara räcker halvvägs runt halsen. Då för han den framför ögonen och jag ser hur den förvandlas för honom, från lite kul till en småföräldersassessoar. Från det han sett till det jag ser. Han kommer inte försöka använda den igen.

Någon timme in på flygningen blir han utstirrad av en liten rastlös pojke som studsar i sin pappas knä sätet framför. I en akt av givmildhet men även lättnad räcker min sätesgranne över nackkudden till pojken.

Du behöver den bättre än jag, säger han så att jag hör.