Det fanns ett datum. Det fanns ett elfte juli 1983. En dag bara, såna vi har hela tiden, såna som börjar med uppvaknandet fortsätter med ett myller av väl inoljade rutiner och slutar med sänggåendet. Såna dagar som kommer och går och som man inte vet är livet. Den här dagen var mer liv än de andra, hade hon sagt till mig i brevet jag läste först när jag inte längre kunde ställa följdfrågor.

Jag tillbringade en sommar i Kungliga bibliotekets källare bland skärmarna och de glosögda och plöjde igenom dagstidningar. Samtidigt som hettan böljade över Stockholm fläktades vi kalla i underjorden. Jag och de andra med så kallade specifika intressen. Vi som inte hade glädje av det som pågick omkring oss, som fann oss i det som redan pågått, det statiska men oupptäckta. Någon hade snöat in på svenska spagettiwesternfilmer, en annan studerade nyliberala tendenser på efterkrigstidens ledarsidor. Själv läste jag allt som hände den elfte juli 1983, eftersom jag inte fått mer precisa instruktioner än så. Datumet som skulle förklara allt som senare ägde rum. Emigrationen. Anfallen. Borttynandet.

När jag fikade med en av de andra, en skallig doktorand med odör som var inne på femte året redan, kallade han mig skämtsamt för KB:s Bill Murray, efter Måndag hela veckan-skådespelaren som aldrig kom någon vart i kalendern. För precis som honom hade jag fastnat i tiden, ältade den där måndagen för över fyrtio år sedan som om varje notis gick att läsa kremlologiskt.

Det var inte något speciellt med den dagen egentligen förutom en sak, som uppenbarade sig vid första sökningen. Det slogs något slags värmerekord då, 34,2 grader, som inte överträffades förrän 13 juli 1994, då brandkåren besprutade Danviksbron för att den inte skulle svälla i hettan. Det var en ledtråd av något slag ändå, men till vad?

Vissa dagar ägnade jag timmar åt obetydligheter, artiklar om ränteändringar eller fångutbyten mellan Israel och Egypten, eftersom de framkallat en vag känsla av viktighet. Någonstans i massan av elfte juli 1983 skulle jag hitta fram. Kanske i Hallandsposten. Eller i Sydsvenska Dagbladet. Möjligen i Norrbottenskuriren. En själens nyckel som bara den som visste hur att leta skulle hitta. I den oändliga textmassan fanns hon.

Eller inte, men vad hade jag för val än att leta? Det var inte som att jag hade något viktigare för mig, varken nu eller senare. Något jobb på lager skulle jag ändå inte få mitt i sommaren och arvet skulle räcka till att täcka hyran i gott och väl ett år framöver.

När jag kom hem om kvällarna till hennes lägenhet på Torsgatan, drog jag för alla gardiner och tryckte igång någon av VHS:erna i videon. Casablanca, Nils Poppe och Pinochio. Jag lät sinnet översvämmas av intrycken, för att inte fastna helt i det där sabla datumet.

Vad hade jag ens gjort då? Jag förde ingen dagbok på den tiden. Det var väl sommarlov. Vi var förmodligen bortresta: kanske Grekland igen, eller Mallorca, möjligen Lanzarote. Lodandet i minnet gav inget. I mig hade elfte juli 1983 alltså varit ett ingenting i väntan på att bli ett allting. Om jag bara hade vetat. Jag hade fört anteckningar, studerat varje minut med stort allvar, för att inte låta någon detalj gå förlorad. Samtidigt: jag var ett barn. Hur är barn? Barn är bekymmersfria. De tror att de kommer att få nya datum i oändlighet, fastän de själva är lever närmare oexistensen än den vuxne, befann sig nyss i en oändlighet utan datum. Ändå strosar de rakt in i livstiden och tror sig besitta ett ägandeskap.

Och så kom efteråt: när jag ägnade varje vaken timme åt att bläddra igenom nöjesnyheterna i Borås Tidning för att se om den där intervjun med revyaktrisen kunde innehålla något värdefullt påstående, eller tittade på den mallade tv-tablån (igen), men jag hade inte undersökt den i just Dalademokraten, kunde ju finnas en glitch någonstans så att säga, men det fanns det aldrig. Det var alltid samma program. Samma tid för Aktuellt. Samma för Rapport. Samma för Teknikmagasinet och samma för Landet runt. På radion ekade ekot genom tablån, varvat med klassisk morgon, land- och sjövädret.

Om nätterna började jag drömma om programmen. Det var som om jag var där igen i skinnsoffan, som om jag mindes det jag inte kunde minnas.

Det blev augusti och september. Vädret slog om, hårt. Det regnade utan uppehåll och med ett oändligt tålamod, sa de som uppmärksammade sånt. Nykomlingar som försökte småprata med oss i källaren, som dyvåta slog sig ned framför projektorerna och trodde att det var någon mingeltillställning, när allt vi gjorde här var att studera det som kommit och gått för att förstå vad som fastnat mellan raderna. Här fanns inga dåliga väder, ville jag säga, men då förlängde jag ju diskussionen. Bättre att bara låta allt det sagda hänga kvar i luften som om det aldrig uttalats.

Jag var inne på horoskopen nu, tänkte att det kan finnas något där. Det hade ju inte funnits något på insändarsidorna, eller bland sportresultaten, inte heller hade serierna gett utslag (jag var så trött på Knasen och Hagbard), och verkligen inte radannonserna (som jag hade stora förväntningar på), men det kunde absolut finnas något i kräftans tecken, antog jag. 

Det stod i Norrköpings Tidningar:

”Den charm och energi du utstrålar i dag kommer att påverka alla omkring dig. En viss person kan ta ett efterlängtat initiativ.”

Förmodligen betydde det inget, för övriga stjärntecken beskrev ju liknande öden, men det var alltid något. Jag fotade på texten och placerade den i min mapp med potentiella fynd. Här fanns bland annat notisen om det bortsprungna barnet i Flen (vem springer bort i Flen?), reportaget från härbärget i Uppsala (där en av de boende tidigare jobbat som präst) och väderprognosen som visade minusgrader i Bohuslän (ett uppenbart feltryck, eller?) Tanken var att jag ska gå igenom alltsammans vid ett senare tillfälle, för att om möjligt hitta ett dolt mönster i elfte juli 1983.

När det slog mig, som ett eureka: Det som hände den elfte blev ju omskrivet först den tolfte eller trettonde! En kall kåre av skam löpte igenom mig, följd av en känsla som bara kunde liknas vid ren och skär lycka.

Jag ägnade resten av hösten åt de efterföljande datumen, först ivrig över min insikt, men sedan alltmer nedslagen över att dessa tidningsdagar i mångt och mycket liknade de andra, bara med andra namn och porträtt. En oändlig svit vardag. Det var fortfarande torka i blåbärsrisen utanför Piteå och bankrånet i Östersund var alltjämt olöst, men jag kom åtminstone framåt, om så bara ett par dagar, men det var en avgörande förändring, tänkte jag.

Precis som Bill Murray kom jag till sist vidare i livet, mot livet, och visst kändes det som att jag hade ett annat skimmer i blicken när jag mötte den i spegeln på vägen ned i gruvan. Som en person som funnit, eller åtminstone hade en klar riktning mot framtiden. Någon som var på väg någonstans. Visst? Visst var det så? Det kändes som att hon svarade.