n k p g

1

Hösten 2007 hade, naturligtvis, ingenting av det som senare skulle hända hänt. Jag praktiserade på Norrköpings Tidningars kulturredaktion, veckopendlade till andrahandslyan på Plankgatan, inredd av en yrkesmilitär som efter tiden i Bosnien kommit att avsky intryck. Gråa tapeter. Döda möbler. Pillerburkar ovanför kylskåpet. Därifrån flydde jag till olika infall. Efter att ha lånat en pocketutgåva av Nyår på stadsbiblioteket frågade jag om det gick bra att intervjua Stig Larsson. Vi sågs på Rosa drömmar och hans andedräkt fläktade av päroncognac. Efteråt ville han ändra alla mer rimliga citat, men behålla de megalomana (han var den störste sen Thomas Mann). Några veckor senare träffade jag Roberto Saviano med dennes tolk. Jag försökte att skämta om Berlusconi men det föll inte i god jord, eftersom denne trots allt garanterade livvaktsbeskyddet. Så där gick hösten i ett. Mellan varven besökte jag IFK:s matcher i superettan, där de anförda av islänningen Stefan Thórdarson till sist avancerade i seriesystemet. Men jag hade ännu inte börjat besöka träningarna, det gjorde jag först som föräldraledig, som en slutpunkt för promenaderna med barnvagnen, vilket indirekt ledde till min plats i styrelsen.

Det var i all denna ungdom som jag kom i kontakt med turkiskan. Hon var utbytesstudent på Linköpings universitet, specialiserad på nordisk folklore, och hade utan för mig giltigt skäl börjat ställa frågor på Kafé Kuriosa på Hörngatan. ”Du där, har du kanske läst Pauli Olavi Kuivanens böcker?” Jag la ner mitt recensionsex av Björn Ranelids Öppet brev till George W Bush (som jag sedermera kom att äga i dubbla exemplar, ena signerat, genom en gåva från ex-svärföräldrarna) och försökte snabbt skifta verklighet. Hade hon verkligen undrat just det? Min kollega på redaktionen hade mig veterligen inte publicerat något. Visst att han stuckit till mig några ark dikter från åttiotalet, och så hintade han att det fanns ett romanprojekt om uppväxten i Åby någonstans och skvalpade i bakhuvudet, men jag kunde inte för mitt liv tro att han, den med minst ärelystnad i bekantskapskretsen, skulle kunna övertygas till att bli bedömd av främlingar. Hon, som jag kom att förstå sov på en madrass i konsthallen (efter att bjudits in som gästkonstnär av Klas och gänget som sen startade Den svenska björnstammen), glodde på mig som om hon förväntade sig en uppläst essä om min kollegas levnadskonst. ”Hur känner du honom?” frågade jag, nu lätt irriterat. Vid det här laget hade jag dragit slutsatsen att hon förstått att vi skrev för samma tidning, hon kanske kände igen mig på bylinebilden, som fotografen hade behövt flera sessioner för att få till, eftersom jag detta år ännu inte opererat ögonen för skelning. Bilden på Pauli Olavi Kuivanen hade varit svår av en annan anledning, den att han föredrog att inte ha någon. Han hade uteblivit så många gånger från fototillfällena att personalchefen tvingats utdela en skriftlig varning, och då dök han till sist upp, barsk och butter, ett foto som genererade det där ryktet om att vara sträng och oresonlig. Turkiskan trummade med fingret över böckerna på kafébordet intill henne. En redig trave. Titlarna tycktes skrivna på finska och visst, så klart, där stod hans namn längs med sidan på alla. Det var ändå ett ovedersägligt bevis. Men när fasen hade han haft tid att skriva dem? Jag började gå igenom vad jag visste. Kanske när han arbetade på det där hemmet för intellektuellt funktionsnedsatta? Han hade berättat om hur det var under dessa decennier han blivit beläst, genom att sitta vakt genom nätterna, omgiven av världens litteratur och sovande ungdomar. Jag hade inte haft någon anledning att ifrågasätta något av vad han berättat för mig, men nu, med författarskapet som bevisning, det måste ha funnits något annat, ett spår han låtit bli att berätta om, av skäl ännu för mig helt dunkla. Turkiskan fnissade introvert, som om hon kunde tyda min tankeprocess. Hon sa, på bruten men grammatiskt perfekt svenska: ”Det här hade jag faktiskt inte väntat mig. Jag trodde att du skulle vara mycket yngre. Det är så jag fått dig beskriven”.

För att ytterligare förklara det mystiska i situationen så inträffade detta under åren då jag inte tittade på kvinnor. Jag var blind för andra än min sambo i Nacka, som i sin tur veckopendlade till tingsrätten i Falun, blind inte bara av kärlek utan även eftersom jag var oerfaren. Jag var tjugo när vi möttes och bodde kvar hemma. Sen första mötet hade vi fortsatt att träffas varje dag, med en självklarhet som hade drag av öde. Det fanns helt enkelt ingen logisk möjlighet att bryta kedjan av dagar, lika lite som det går att byta syskon eller föräldrar, och därför fanns heller ingen anledning att lägga ögonen på attraktiva kvinnor, ens som tidsfördriv, bestämde jag mig för. En och annan hade så klart spräckt bubblan, utan att jag förstått hur det gått till, eller ens att det hänt. Glömskan trädde in och jag fick senare komma att placera de här händelserna på mitt strå av minnen för att förstå mig själv, vem jag var utan henne och helt enkelt: vad kvinnorna hade haft gemensamt. Ändå fanns det ingenting som förenade vare sig den fylliga emotjejen på Eriksdalsbadet, hon fashionistan på uteserveringen i Västra hamnen eller Kelly Kapowski i Pang i plugget med den frågvisa turkiskan jag nu hade framför mina ögon. Med risk för att exotisera henne: hon var ingen typ, passade inte i mallarna för mitt undermedvetna, härrörde från en kultur jag inte var bekant med, doftade främmande, utstrålade ett intellekt jag hade ganska många decennier till att kunna mäta mig med. Därtill var hon vacker, det kunde jag så klart avgöra, men utan att jag aktivt drogs till det, eftersom jag ännu inte lärt mig förstå mina impulser. De bara uppstod som virus i en dator och så försökte jag fäkta bort dem utan att någon gång begripa vad det handlade om. Så jag svarade henne: ”Har du läst vad jag skrivit i tidningen, är det vad du menar?” Jag drog mig till minnes att sviten artiklar från filmfestivalen borde ha publicerats samma dag, det handlade nog om dem. Kanske använde redigeraren någon av bilderna på mig ytterst på bakre raden (placerad där på grund av knäproblemen jag kom att orera om i texterna). Var jag kändis för en dag?

”Är det okej om jag sätter mig bredvid?” frågade hon, nöp med sig en av sina böcker och slog sig ned efter att jag nickat lite lätt. Nu märkte jag att hon hade försett hundratals av bladen med små tejpade bokmärken i gul plast, som i sin tur försetts med anteckningar på vad som måste ha varit turkiska. Därför kunde hon snabbt vända upp sidan 244 i verket Kaikki virtaa, som behandlade en kajakfärd över Ladoga. Plötsligt bland raderna hittade jag åtminstone två välbekanta bokstavskombinationer: Jörgen Löwenfeldt. Hon översatte resten åt mig. Jag hade tydligen, enligt berättelsen, gemensamt med författaren färdats till Sordavala, i nuvarande Ryssland, för att besöka min kollegas kvarvarande och numera rätt avlägsna släktingar. Där skulle vi sätta ihop en dokumentärfilm, med mig som teknisk assistent. Att hon trott att jag vara yngre hängde helt ihop med hur jag beskrevs: morgontrött, sporttokig och de omfattande problemen med acne (som kom att lösa sig i samma stund jag kom i kontakt med det närmast magiska ansiktsvattnet från Ullared). Inget av det som stod i boken överensstämde med hur jag uppfattade i verkligheten. ”Det du har läst där är en helt och hållet fiktiv skildring”, sa jag och la till: ”Fråga mig inte varför han skrivit så där, men det har i varje fall inte hänt.” Hon gav mig en skeptisk blick, bläddrade till mittenpartiet av boken och sa: ”Men hur förklarar du fotona?”

På det glansigt papperet fanns bilder från Vinterkriget, min kollegas farfar som soldat iförd yvig mustasch och vit pälsmössa, bilder på föräldrarna under första skiftet på textilfabriken i Industrilandskapet och så ett panorama från släktfesten vid terminalen i Mariehamn, där jag såg barnet Pauli Olavi, eller Olli som alla sa, iförd solglasögon liggande framför övriga. När hon vände blad fann jag så bildsviten från det som påstods vara vår gemensamma resa till Karelen. Nog var det någon med mitt utseende som besökte den gamla kyrkskolan, numera hyresrätter. Och visst såg det ut som att jag stod med digitalkameran och fotade Willy Kyrklunds barndomshem, en typisk sak för mig att göra, det kunde jag ju medge. Bara det att det inte hade hänt, måste ha varit manipulerat och retuscherat med förstklassig skärpa, hur han nu lärt sig den tekniken. Det svarade heller inte på den mer brännande frågan: varför? Jag kunde inte fråga honom heller, eftersom han tagit tjänstledigt i två veckor för att läsa in sig på aktuella historiska fackböcker inför nästa termins utgivning (något som egentligen arbetsgivaren borde ha bekostat, kunde vi tycka). Ingen visste vart han tog vägen under dessa perioder, även om vi misstänkte att han bara hade cyklat upp till stugan vid sjön, och låtit mobiltelefonen ligga avslagen, men jag hade ingen lust att ta taxi dit bara för att finna huset tomt. ”Tack för att du visade mig det här”, sa jag till sist. ”Jag kan förstå att du ställde frågan. Det är ju lätt hänt att man skulle kunna förväxla det här för sanning. Så som det är skrivet och gestaltat, menar jag”. Hon pekade bort mot traven och sa: ”Det finns mer, men det har nog blivit lite för mycket för dig för i dag, eller hur? Vi kanske kan ses lite senare, när du sovit på saken.” Hon gick tillbaka till sin plats borta vid den törstiga monsteran och började packa ned böcker, block och pennor i en tygväska. ”Vad heter du, förresten?” frågade jag dumt. Hon svarade: ”Eda, men det visste du väl redan? Du skrev ju om min utställning med polaroider. Vi har till och med skakat hand på vernissagen.” Det kom jag inte ihåg, skrev ju för fasen fyra-fem artiklar dagligen för att få ihop till ett uppslag nu när Olli sjappat och Mats tagit ut semester för att ordna med begravningen, men av någon anledning nickade jag och log under tiden hon lämnade kaféet. Som om sånt här hände mig hela tiden.

Vid denna tid i mitt liv var det således män överallt, levande som döda. Män med hybris, ett fåtal utan. Jag läste män, lyssnade på män, jämförde mig med män. Eftersom utvecklingsfasen tog fasta på likhet, snarare än olikhet, att bli den man är, genom att söka där andra sökt. En grabb bland grabbar. Av någon anledning undvek jag att berätta om kaféincidenten när jag talade i telefon med Emma den kvällen. Istället sa jag något kort om att Ranelid och Marcus Birro hade samma agent, bara för att säga något. Hon i sin tur hade träffat en före detta Säterpatient, känd från rätten, på McDonald’s. Han hade stirrat på henne i en halvtimme. När vi lagt på insåg jag att jag undvikit att ta upp Ollis författarskap, inte för det ofattbara i vad som hänt, utan för vem som hade röjt det för mig. Det föll mig omöjligt att vara otrogen, ändå var det i viss mån det jag hade varit bara av detta undvikande. Eftersom, jag kunde inte förklara det, men det fanns ett eftersom.

Nästa dag på kontoret valde jag bort min vanliga plats i skrubben intill nöjesredaktionen, eftersom det var tomt på kulturen. Insändarredaktören Ann-Charlotte var som vanligt inne och hon konstaterade: ”Jaha, det är praktikanten som sköter sidorna nu. Raskt marscherat.” Men jag hade egentligen inte tid för ens skämtsamhet, eftersom jag behövde ha tre färdiga artiklar, ännu ej påbörjade, innan sen eftermiddag. Förrådet av recensioner skrivna av frilansare hade jag närmast tömt för att rädda tidningarna för tisdag och onsdag, innan filmspecialen tog hand om torsdagen, så nu kunde jag bara infoga en kort vag anmälan från körledaren Michael Bruze om ett uruppförande på operan i Stockholm. Sen var det tomt. Om jag ville ha en framtid på redaktionen kunde inte lägga in nyhetsbyråns material, som andra avdelningar gärna gjorde, det var tydligen någon form av helig regel här. Jag ägnade därför förmiddagen åt att snabbläsa Ranelids bok, smygläsa vad storstadstidningarna skrivit och formulera något snärtigt, därefter ringde jag på måfå till Vadstena-Akademiens pratsamme konstnärlige ledare för att med generösa femtusen tecken sammanfatta sommaren (lite för sent för det egentligen), varpå jag struntade i att besöka lunchrestaurangen, hade ändå slut på kuponger och då hann jag påbörja en krönika där jag lyfte fram hur det här internetcommunityt Facebook kunde innebära början på ett nytt bevakningssamhällen. Tekniken var min väg in som ung, tänkte jag, och tänkte igen när telefonen på skrivbordet ringde. Eftersom det var jag som utgjorde redaktionen svarade jag. En karg åldrad mansröst frågade: ”Är det Mats Granberg?” ”Nej, det är Jörgen. Jag jobbar också här”, sa jag och avbröt mig, för ville inte säga att jag var praktikant, eftersom ordet omedelbart fick människor att tappa i intresse, som att jag kunde se mig devalveras i realtid. ”Det här är Peter Ortman, jag vill bara försäkra mig om att det kom fram det jag skickade. Det har varit lite problem med min uppkoppling. Modemet har gjort märkliga ljud. Som om det visslar på någon.” Redaktionsmejlen var tom, och jag hade inte tid att ge honom en grundkurs i maskinlära, så jag bad honom att läsa upp texten, om en ny rumänsk diktsamling som han såg poänger i. Efteråt ville han undersöka om min transkribering innehöll rätt antal kommatecken och semikolon. Han blev nöjd, och då vågade jag ge honom lite beröm. Under andra kafébesök hade jag nämligen läst uppringarens dikter om barn som sliter kvistar ur unga äppelträd (en rad som löste upp något i mig), så jag passade på att berätta hur jag imponerades av hans språkbehandling. Varje mening så precist avpassad. ”Jaha, ja, vad bra”, sa han, utan att förändra tonläge, som om jag frågat om han ville vara med i en enkät om glass. Utanför fönstret på parkering pågick något intermezzo mellan fotograferna Svensson och Glimhed om vem som hade rätt till fickan vid ingången istället för att ta rundan förbi lastkajen. Det slog mig att jag kunde fråga honom om det som hänt. ”Vet du förresten något om Kuivanens författarskap i Finland?” Nu hörde jag en häftig andning på andra sidan luren. ”Det känner jag inte till”, sa han och fortsatte med en självmotsägelse: ”Och det där ska du hålla dig borta ifrån.” Han lade på, tvärt. Jag hade i varje fall fått recensionen, behövde inte skynda med krönikan, kunde snart under eftermiddagsmötet lugnt instruera redigeraren om hur vi tänkte oss sidorna. En räddad dag i ett flöde av dagar. Mot slutet kunde jag till och med kosta på mig att spela några omgångar pingis i källarplanet med Olov Paulsson (efternamnet uttalat med bjurholmskt långt a, pa-ul-sson) från UngNT. I vanlig ordning vann han med bara något poäng, bara det att matchplanen upprepades så pass ofta att det inte längre gick att se som jämnt spel, utan bara en sadistisk lek med min tävlingsinstinkt. Efter att vi skakat hand berättade jag lite kort om turkiskan och han frågade inte ens hur hon såg ut, han var aldrig intresserad av sånt som brudar eller ens bärs, utan konstaterade bara lakoniskt att ”Olli är en man med integritet” och att ”det kunde man ju tänka sig”, som om inget av vad jag berättat förvånade det minsta.

Norrköping visste vid det här laget inte om att staden var inne i en guldålder. Industrilokaler stod öde i centrum, studenter började skvätta över från Linköping, samtidigt som politikerna förläst sig på Richard Floridas teorier om den kreativa klassen. Varje ungdomligt intiativ fick kommunal ersättning, om inte ekonomiskt så med yta. Det fanns ett museum för glömska i smedjan på Västgötabacken som blev SVT:s lokaler, varifrån jag rapporterade ofta om nya evenemang, debatter och fotoutställningar. Någon gång deltog jag i en panel och påstod att det enda som hindrar en journalist från att skriva vad hen vill var den egna moralen, och bortsåg då från de etiska reglerna, eftersom jag skrev en kortroman under den kursen, men även för att jag lärt mig om vikten av vinkling. Hur enkelt det var för mig att manipulera läsaren till den eller den åsikten, genom att införa några misshagliga adjektiv, eller bara genom att skriva ut exakt hur folk pratade. Konsthallskillarna hade å sin sida fått tillgång till våningen på Trädgårdsgatan efter ett kort samtal med kulturförvaltningens chef. Ingen annan ville ju ha jugendrummen så de kunde lika gärna fylla dem med bisarra konstverk, graffiti, influgna artister så som turkiskan, eller bara fylla och fest. Jag, praktikanten, hade helt enkelt en del att skriva om under de här månaderna. Alltid var det någon som ville visa något nytt. Och annars kunde man alltid skriva om det ännu nya begreppet gentrifiering eller om stadens kuriösa försök att bli Europas kulturhuvudstad, där de skickat en räkning till Ydre kommun om femtio miljoner, eftersom de ansågs ha glädje av en eventuell framtida utnämning. 

Hemma i huvudstan vågade jag knappt trampa till Ica Maxi på cykel, men här var jag odödlig. Genom en bekant hade jag kommit över en begagnad sjuttiotalsmonark (för att den skulle överleva helgerna vid resecentrum), lät bli att bära hjälm (för vinden i håret), och slirade så snart jag kunde över parkeringar och spårvagnsspår, lövhögar och senare slask och i mörker över tung djup snö, utan att använda lampor. Hemvägen sträckte sig från St Persgatan, korsningen vid Spiralen där min pappas butik fortfarande låg, ner förbi frimurarna (som när jag intervjuade dem förnekade att de drack varandras blod) och bosniska föreningen och så snabbt förbi krönet utan sikt, där jag höll på att stryka med några gånger, mot bron över strömmen, Kungsgatan och alkisarna, vänster upp mot Vattengatan där en skyltdocka stod i ett annars ensligt skyltfönster och så kyrkogården, deppiga Plankgatan, där jag ställde cykeln i stället på innergården.

När jag tittade upp mot entréporten stod Eda där. Vacker och frisk. Här i sunket lika malplacerad som skyltdockan borde ha känt sig. ”Kan vi prata där uppe?” frågade hon. ”Ja, det är väl bättre än att stå här”, sa jag. Under tiden vi besteg trapphuset frågade jag: ”Hur visste du var jag bor? Det finns väl inte utskrivet någonstans?” Hon sa, med en inbyggd axelryckning i uttalet: ”Jag följde efter dig”. När jag fumlade med nyckeln i låset kom jag att påminnas om hur det såg ut där inne. Hela veckans intorkade disk stod framme. Därtill hade jag använt ryggsäcken som garderob. Jag hade givetvis inte bäddat sängen, men täckte lakanet madrassen? Eda gjorde en grimas när hon såg min tonårsrumsinstallation, gick omedelbart mot balkongen och öppnade dörren för att vädra. ”Bättre”, sa hon högt i luften. Hon sträckte sig därefter mot sin väska och förde sävligt ut alla böcker av den här författaren Pauli Olavi Kuivanen som delade namn med min kollega och som skrev om mig utan min vetskap, en rätt fascinerande historia om jag inte hade varit så stressad och utarbetad. Hon la verken på matbordet i faner med omslagen uppåt. ”Jag tänkte att du kunde börja hjälpa mig nu, för det är en hel del som inte stämmer”, sa hon. ”Varför frågar du inte honom direkt?” ”Det var ju det jag gjorde och då stack han”, sa hon. ”Sen kom jag till partierna där du var med och tänkte att du kunde hjälpa mig, men du verkar ärligt talat lite, vad säger man, confused?” ”Nej, jag ser ingen logisk förklaring till någonting av det här. Vi har förvisso känt varandra sen kortpraktiken förra hösten, men vi har aldrig åkt på någon resa ihop.” ”Förvirrad, så heter det”, sa hon och log. Jag trodde att hon skulle lämna mig ensam efter det här, eftersom hennes eftersökningar gav så litet, men hon vände sig istället till köksutrymmet, synade det skrala innehållet i kylskåp och skafferi och började svänga ihop en risbaserad rätt. Vi åt i djupa skålar från soffan när vi tittade på tv-sändningen från förlustmatchen mot Bunkeflo borta där Imad Khalili stod för båda av motståndarnas mål. Hon gick aldrig, så till slut behövde jag fråga. ”Det är en inspektion från kommunen de kommande dagarna. Vi har behövt flytta ut allihopa. Men det är bara temporärt.” ”Jaha?” svarade jag och kände hjärtat bulta. Det var ju inte tal om att sova på soffan, som knappt var möjlig att ens sitta bekvämt i. ”Vi får sova skavfötters”, sa hon då. ”Din flickvän förstår säkert. Hon vill väl inte att du tvingar en ung kvinna att sova på gatan? Tänk vad som skulle kunna hända?” ”Men det finns ju massor av turkar i Norrköping, det borde vara enkelt för dig att hitta någon landsman som kan hjälpa dig?” ”De är bara lantisar, du förstår inte mitt land, det skulle aldrig gå.”

Den kvällen hade jag aldrig mitt samtal med Emma. Jag skrev bara i sms att jag var för trött, vilket ju stämde, och det blev inte bättre av att jag fått besök i sängen, tror knappt att jag sov mer än ett par timmar, var hela tiden medveten om min kropp, hennes kropp och doft och hennes doft på mig och min på henne, utan att vi någonsin vidrörde varandra. Hon andades tungt i sömnen och jag kände luftdraget mot mina fötter. Något djupt erotiskt fanns så klart i situationen, och det var väl därför jag bara uppfattade panik. Minsta ansats till närmande och mitt liv där hemma skulle ta slut. Det som var mitt liv, mitt egentliga, inte parentesen som var det här. Bara att det inte kändes så från den här sidan. Det gjorde ju aldrig det. Lika lite som att drömmen bryr sig om vad som försiggår under dygnets vakna timmar.

2

Cindy Laupers röst genljöd korridoren när jag återvände till bostadsrätten sent fredag kväll. Emma var redan hemma, och jag insåg med ens att jag inte duschat sedan jag delade säng med Eda. Inte konstigt att jag glömt, då dagen löpt vidare med samma frenesi som de andra, behövde producera massor av text, färdigställa krönikan och nu även på uppstuds formulera en mångordig essä om hur väl investerade den charmiga sociopaten Tony Sopranos timmar i terapi med Dr Melfi verkligen var, nu när sista säsongen av serien skulle sändas i svensk tv och maffiabossen inte precis blivit mildare med åren. Det gick till sist att fylla sidorna, men då utan lunchrast och stärkt av min nya last kaffe, eller den variant av drycken som maskinen åstadkom så snart någon la en enkrona i myntinkastet. Så snart den sista texten var inlagd i redigeringssystemet behövde jag kasta mig på cykeln för att rasa mot resecentrum, låsa den bland alla andra i de överfulla ställen och åla förbi bommarna. En marginal på under trettio sekunder. Fann tåget, sätet. Och det blev tyst. Jag lät mig transporteras hela vägen norrut, utan att knappt kunna röra en muskel, än mindre en tanke. Alla måsten rusade runt i huvudet som om de fortfarande behövdes, och det upphörde inte förrän jag hörde musiken hemmavid, och påmindes om min nya inneboende i Östergötland, parfymen som orsakat plötsliga visioner för mitt inre: Bosporen, kaféer, vattenpipor. Mina kläder doftade som hon. Kanske även min hud. Jag kunde ju inte duscha direkt, det skulle vara för misstänkt, dessutom hade jag ju inte gjort något fel, men jag kunde heller inte krama Emma, då skulle hon bli frågvis, och även om inget hänt så var detta inget inget jag ville berätta om. Hade jag ens börjat skulle hon ifrågasätta trovärdigheten i allt, och då måste jag involvera henne i historien om kajakturerna på Karelen, som jag ju inte heller deltagit i, och det orkade jag verkligen inte nu, ville bara slappa framför tv:n med några glas rödvin och sen falla in i en djup drömlös sömn. Efter att ha kommit in i hallen ropade jag mot sovrummet, där hon bytte lakan: ”Hej, älskling, jag måste bara in på toaletten snabbt”. Där kunde jag snabbt åtminstone byta tröja till en från tvättkorgen (ändå bekvämare än skjortan) och svabba huden lite lätt (jag borde logiskt sett stinka av svett) och dessutom, om hon frågade om doften, så kanske jag hade intervjuat en parfymör, det kunde hon ju inte så noga veta. Men hon märkte inget och frågade inget, var ledsen eftersom närmaste kollega i Falun skulle hoppa av för ett jobb på en juristbyrå. ”Vem ska jag då äta lunch med?” frågade hon och ställde fram resterna av pastasalladen på bordet. ”Nej, vad tråkigt, men det kommer ju en annan.” ”Det kommer att ta dem månader att ordna med det om jag känner dem rätt.” ”Ja, det vet ju du bättre än jag.”

Den natten sov jag bättre än föregående, men hade en ihållande dröm om att jag inte fick röra vid min sängkamrat, så det var av yttersta vikt att jag höll mig så nära kanten som möjligt, vilket i sin tur orsakade en annan typ av nervositet, tema: höga höjder, och lagom till frukosten berättade Sara att hon i sin tur drömt om sovsäckar, och först då frågade hon om något hade hänt. Än så länge hade jag ju inte farit med osanning, bara låtit bli att berätta, och det avsåg jag fortsätta med. ”Har du ordnat med present inför kalaset? Det har du säkert”, sa jag, men det hade hon faktiskt inte. Helgen var i vanlig ordning planerad långt i förväg. Lördagen skulle vigas åt ett barnkalas åt Emmas brorsbarn i villan ute i viken, så vi behövde först köpa ett pussel i Nacka Forum för att sen ta oss till bussen och kuska ut. Jag hade besökt så många barnkalas vid det här laget att det blivit en rutin, samlas i sofforna först, prata om väder och vind och sen väder igen (i detta fall ”hur är läget i Peking då?” samt ”hur går den nya pelletsblandaren?”), lite kex och chips (gräddfil), rikligt med vin för den som inte körde, mat, tårta och sång, lite lekar. Den här gången på gräsmattan för en kubbturnerning. Vi var så många att det inte gick att kasta in sig, bara två pinnar per omgång, och det var då det började vibrera i fickan. Jag bommade och bommade igen. Det första meddelandet löd: Du vet att du har narkotikaklassade läkemedel hemma va? Skåpet ovanför kylen. Det andra: Tack. Jag har sånt fokus nu, helt otroligt. Har läst hela natten. Vi får testa ihop sen. Emma spelade förvisso i andra laget, men såg mitt bekymrade minspel. Hon steg över till min sida och frågade ”Från jobbet?” ”Typ så, eller inte riktigt.” ”Hur då?” ”En person från en fotoutställning jag skrev om.” Fortfarande inga lögner. ”Det måste kunna vänta.” ”Absolut, svårt att inte kolla bara.” Nu hade hon gått över gränsen där på Plankgatan. Nog för att jag gått med på att låta henne stanna över helgen, när jag ändå var borta, i utbyte mot ett underförstått löfte om städning, men jag hade inte gett något medgivande till att rota runt bland mina, och militärens, tillhörigheter. Borde svara något ilsket beslutsamt, men det fick vänta till efter kalaset. Hittills hade jag lyckats skilja på mina båda världar, glömde bort allt om tidningen på helgen, och allt om barnkalasen i veckorna, men nu kallades jag tillbaka. Det påverkade vilan negativt. Tankarna negativt. Min relation negativt. Borde aldrig släppt in turkiskan från första början.

Emmas föräldrar erbjöd skjuts hem, det var ändå på vägen, bara en kort avstickare från Värmdöleden. Vår tvåa på Fyrgränd låg på bottenvåningen i ett nybyggt område. Grannkvinnan, som lämnat ett raserat äktenskap, hade flyttat in med sina två tonårsbarn och hälsade oss vid inflyttningen med orden: ”Köp inte ut”. Därefter intog hon uteplatsen varje morgon och pyrde av mörk energi. Men här fanns annat. Här fanns mina antikvariatfynd, cd-samlingen, fuktskadan över hela parketten, datorstolen som gav mig utslag. Här fanns närheten till allt jag kände till. Här fanns också pressen, att lyckas och bli, att ha ögonen på sig, det fanns karriär och cv, förväntningar och branschkändisar. Motsvarande gällde inte riktigt i Norrköping, som visst hade sina celebriteter, men det handlade i regel om såna som en gång besökt stan på vägen mot större uppdrag. Vålnaderna kunde heta sånt som Natalia, Kenan eller Zoran, och det pratades ofta om dem på de ibland timslånga redaktionsfikorna just som om de bara tagit en paus från tangentbordet och skulle släntra in och göra oss sällskap vilken minut som helst. De hintade också att det kanske trots allt var upp till mig hur framtiden skulle te sig, och det var en skrämmande tanke. Jag ville bli upptäckt, upplyft, eftersom jag nyss var ett barn, och i filmerna var det så det gick till. Bara det att i verkligheten tittade ingen åt vårt håll. Hur bra vi än lyssnade, observerade och gestaltade så försvann texterna med pappersåtervinningen. Världen stod öppen: det var Ian Buruma ena veckan och Karin Rehnqvist den andra. Olli hade intervjuat Richard Ford och blev efteråt uppringd av dennes förläggare som framförde att samtalet varit ett av de bästa författaren upplevt, men det stannade vid en lustig anekdot. Inga läsarreaktioner inkom på artikeln, inte ens några från kollegorna. Från redaktionslokalerna på Stohagsgatan hade vi alltså fri sikt och uppenbarligen ingen som helst insyn. Själv följde jag så klart alla storstadspressens praktikanter, just som en debuterad författare för alltid minns vilka som beträdde scenen samtidigt som henne. Via byline och språk kunde jag avgöra vilka namn som var permanenta och vilka som jag kunde jämföra mig med. De tittade så klart inte på mig. Så snart tåget tog mig söderut om måndagarna krympte jag alltså, men det var något annat som hände samtidigt: eftersom ingenting spelade någon roll var inget längre farligt. Och jag kom till fullo att leva ut min osynlighet.

Söndag morgon slungade jag in alla kläder i maskinen. Marginalen gentemot hemkomsten var tillräcklig, och hade jag väntat längre skulle hon själv göra det och kanske uppfatta parfymdoften, men hon kom att fråga ändå: ”Tvättar du?” ”Ja, är det något konstigt med det?” ”Vet du ens hur man gör? Har du lagt in en massa av mina kläder där redan? Du vet att en del behöver fintvätt? Det är ett särskilt program.” ”Klart att jag vet hur man gör, det är inte särskilt avancerat.” ”Det är det jag är rädd för.” ”Är det inte bra att jag tvättar?” ”Visst, visst, jag ska inte säga något.” ”Om vad?” ”Det var lite oväntat bara.” ”Jag behöver rena kläder inför veckan.” ”Trodde att du väntade på att jag skulle göra det åt dig.” Jag satt en stund på huk i badrummet och såg min gråljusa kofta tumla runt därinne. Hur gjorde män som levde dubbelliv? Hade de olika uppsättningar kläder? Flera mobiltelefoner? Vi hade en informell uppdelning där jag tömde diskmaskinen och hon ordnade med tvätten, men hugget i sten var den inte, vilket skulle borga för vildare diskussioner många år senare, där sysslorna sattes i kolumner, men vi var unga. Det var ingen stor sak, ännu. Fortfarande sittande i badrummet hörde jag min mobil vibrera borta på köksbordet. Darret spred sig ut i min leder. Emma tog några steg på parketten, ropade: ”Vem är Eda?” Jag försökte så behärskat som möjligt resa mig och gå mot henne. ”Det är hon jag pratade om, från vernissagen. Vad har hon skrivit nu?” Långsamt sträckte jag mig efter telefonen. Bara ett sms den här gången. Är det okej om några från konsthallen sover här? Bara en natt? I samma stund kom ett till: Förlåt. Tempusformerna. Var det okej att de sov här, menade jag? De hade ingenstans att ta vägen. Emma tittade på mig och log. Jag behövde jag avsluta det här snabbt. OK, skrev jag och la mobilen i fickan. Hon tittade på mig med nyvunnet intresse. ”Är den här tjejen kanske lite intresserad av dig?” ”Nej, det är inget sånt.” ”Nu ljuger du ju.” ”Det handlar om Olli. Det är komplicerat.” ”Ja ja, så är det säkert.” Hon skrattade till, kunde inte för ett ögonblick hon tänka sig att jag skulle svika henne, och det hade jag förstås inte gjort. Inget hade ju hänt. Jag hade bistått en ung invandrare utan bostad, det var vad jag hade gjort. Denna råkade vara en ung väldoftande vacker turkisk beläst kvinna, men det var hörde inte med självklarhet till saken.

Söndagen kom att bli minnesvärd, av flera skäl. Radiohead släppte albumet In Rainbows, den ryske presidenten Vladimir Putin omkom i en jaktolycka, men framförallt sprang jag in i Olov på Hötorget. Det senare borde egentligen inte väckt någon större överraskning, min pingispartner besökte Stockholm regelbundet, men det var sättet det hände på som skakade om mig. Det var vid ett av loppisborden jag fick syn på honom, hans slanka kropp, ljusmatta hår med drag av orange, tänkte att jag skulle skämta lite, pekade på en bok om plastikkirurgi och sa högt: ”Det här kanske du skulle överväga”. Han stirrade på mig förskrämt. ”Urschäkta?” utbrast han med den där bjurholmska tyngden. Jag försökte möta hans blick, men den irrade bara runt i mitt ansikte. ”Det var bara på skoj, alltså”, sa jag. ”Det tyckte du. Herregud.” Hans ögon vidgades ytterligare, innan han började skaka på huvudet, vände sig mot en kvinna jag aldrig sett förut, tycktes återberätta händelseförloppet och vankade bort från mig. Hade föreställt mig ett fniss bara, visste inte hur jag skulle reagera, mumlade ett ”förlåt” utan att han hörde, men blev snart räddad av Sara som hojtade att hon hittat en fin kruka till hortensian, men att den var lite dyr. Hon behövde pruthjälp, och det kunde jag i varje fall bistå med. Min roll blev att spela svårimponerad budgetansvarig och hon skulle insistera på ett köp, varpå försäljaren skulle försöka hitta en kompromiss mellan oss båda, och det gick ganska hyfsat till slut, en rabatt om 75 kronor.