Tror du att det här är på riktigt? frågar han henne, fäller upp laptopen och visar mejlet. Där står om en säkerhetsläcka på auktionssajten, att personuppgifter sprids på Darknet och att mottagaren av mejlet kan tacka för informationen genom att avyttra en liten summa i kryptovaluta.

Hustrun skummar med utredarens vana öga igenom textmassan och frågar: Varför har du det där lösenordet?

Det står utskrivet där, mitt i mejlet, utan asterisker, sannolikt infört med skript i syfte att få någon av de tusentals kunderna att tro sig ha blivit personligt tilltalad. Men det stämmer att ”Eva4ever” är hans lösenord.

Eva. Femton år tidigare träffade han henne under en festival på universitetsområdet. Hon hade varit kort och han lång och hon hade stigit fram och frågat om hon kunde sitta på hans axlar. Snart svajade de på ängen under tiden singersongwritern trallade om stjärnor och lyckokatter. Han hade knappt uppfattat hennes utseende, försökte föreställa sig det under tiden hennes händer flätade hans hår.

Efteråt frågade hon om han ville ha massage över axlarna, som tack för stödet, så att säga, och han var inte riktigt en sån som sa emot någon alls på den tiden så han sa ja, och sen såg hon till att det ena ledde till det andra och han leddes vidare.

De bodde i hennes lägenhet i några månader. På den tiden använde han ”borisbecker” som lösenord, av den anledning att hans ansikte framträdde på tv under tiden han skapade sitt hotmailkonto, men så ville en tjänst ha både siffror och stora bokstäver och då blev det ”Eva4ever”, lite tanklöst och impulsivt men inte utan innebörd.

Det var ett bra lösenord, enkelt att komma ihåg, så det fick följa med, långt efter att Eva hittat en rimligare kille, som inte studerade statsvetenskap och inte tände på byråkrati.

Han fantiserade om henne ibland, visst gjorde han det, som en symbol för ett parallellt lite mer vågat liv där han kanske hade kunnat bo i Palermo eller Kapstaden, eller vart hon nu hamnade. Vad gjorde hon nuförtiden, egentligen? Han hade slutat söka på hennes namn för åtminstone fem år sen. Förutom den där gången han gjorde det av misstag.

Och så frågar hustrun: Varför har du det där lösenordet?

Han hade alltså knappat in sin kärleksyttring åtminstone någon gång om dagen i alla år de varit tillsammans. Varje dygn de varit nära hade han också skrivit att kärleken till Eva var för evigt. När de hade haft något av sina våldsamma och samtidigt otäckt stillsamma gräl hade han skrivit det. Till och med när deras barn hade fötts hade han några minuter senare loggat in med dessa ord för att meddela omvärlden. Så vad hade han att säga till sitt försvar?

En gång hade hustrun fått se en bild på Eva. Det var under tiden de rensade källarförrådet innan flytten till Hägersten och alltså innan den till Älvsjö. Vem är det här? hade hon frågat och fläktade sig med kortet. Oj, har det hängt med, hade han sagt, synade figuren kisande som en kuriositet och mumlat att det var någon från förr, med en nonchalans som antydde stolthet över att någon som hon hade velat umgås med någon som han. För Eva såg verkligen fullkomligt fri ut på den bilden. En sånt där leende som du antingen har eller inte, och hon hade det.

Hustrun hade inte sagt någonting mer. Det betydde vanligtvis att hon ville begrava saker inom sig. Deras omöjliga kommunikationsstrategi.

Det hade funnits tillfällen där han hade kunnat byta lösenord, när tjänsterna krävt variation, men då hade han bara ändrat placering på versalen efter ett system som han kom att följa och det hade ju blivit så bekvämt, och dessutom behövde han ju byta överallt, Facebook, jobbmejlen, skolplattformen och faktum är att han inte ens tänkte på lösenordet, som hade blivit genomskinligt på samma sätt som andedräkten eller röstsvaret i mobilen. Samtidigt gav det honom faktiskt en halvt subliminal känsla av vällust att knappa in de där orden, vars innebörd förvisso avtagit gradvis men utan att helt och hållet försvinna.

Vad gjorde Eva numera, egentligen? Kanske hade hon blivit låtskrivare eller producent som hon hoppades, for till Dubai på workshop för att snickra kpophits. Eller hade hon blivit på smällen med någon roadie, och blivit lämnad så snart allt blev allvarligt. Satt ensam i sitt kyffe i Skogås med den skrikande diagnosungen och drömde om honom: det säkra kortet. Med honom hade allt blivit annorlunda, tänkte hon förmodligen. Andra, lugnare, gener.

Och varför flinar du? skriker hustrun, på det där sättet som vanligtvis betydde: Varför älskar du mig inte så mycket som jag älskar dig? Nej nej, jag kom att tänka på en grej, säger han. En grej? En grej? gastar hon.