Kamp ta uni, skrev någon för tjugo år sen, med blyerts över en stålkonstruktion längst in på Universitetets tunnelbaneperrong.

Kamp ta uni, läste någon tjugo år senare på samma plats. Kanske var någon samma person med dubblerad ålder. Alla celler utbytta, men ändå.

Man skulle tänkt sig att det här klottret borde tagits bort åtminstone inom ett decennium, och det är väl inte riktigt klotter när det är i blyerts, men så hade vandalen funnit en väl vald plats dit ingen hade ett ärende och dessutom var det knappast vandalism utan ett rop.

Meningen han plitat dit hade ingenting med universitetet att göra, utan om en världsomspännande superdator som höll alla i schack. Det skulle den som förstod ha förstått, och till någon annan vände han sig inte heller.

Valspråket kom från boken som rammat klottrarens existens, en bok som fick perspektivet att växla från jagets till universums, och i flera veckor efter läsningen såg han världen i sin absurditet. Avförtrollad och omförtrollad. Ett oavbrutet rus av klarhet.

En vacker dag hette sci-fi-thrillern han hittat i hyllan hemma. Hemmet innehöll böcker men inte litteratur och han hade letat länge efter något att läsa när bibliotekshögen sinat och fann den här häftlika pocketen skriven av Ira Levin. Vem som köpt den hade han aldrig lyckats lista ut. Den hade bara funnits där när han behövt den, kanske för att han behövt den.

När B och han senare skulle byta böcker, med temat verk som förändrat livet, hade hon överlämnat Albert Camus Myten om Sysofos och han hade gett henne just Levins verk. Hon hade läst hela, han hade läst halva sin för var inte riktigt van vid språket, och det blev därför ingen vidare diskussion. Kändes lite som vid en julgransplundring i tonåren när en beläst klasskompis hade sökt igenom hans bokhylla när han varit i källaren och därefter konstaterat att det enda som fanns där var Unge Indiana Jones, en serie han verkligen uppskattat men det var ju inte litteratur, tyckte kompisen (som senare blev historiker).

Och det var alltså inte En vacker dag heller, men det var verkligen den bok som förändrade honom. En bok om uppvaknande och sömn, om att undvika att införlivas i världen, hjärntvätt och omförlösning. Att välja sanning eller lycka. En sämre Brave new world, hade en recensent påstått, när Brave new world ju var en sämre En vacker dag, inte dålig men inte originalet, eftersom originalet bara kunde vara den första bok i genren han kommit över.

Han hade minnen av att sitta på tunnelbanan som en utomjording på besök, eller nästan hellre en gud på inspektion. Alla dessa tygskylda varelser på väg mellan olika platser de kallade rum och byggnader, några betongfundament runt och ovanför kroppen och det skulle representera något annat, en annan tillvaro, när de alltid bara var här, på de här planeten, framförda av den här mekaniska larven på hjul som aldrig vek av från sin bana. Varelser inte mer unika än några andra, snart bara borta, som kosmosstoft.

Några år senare skulle han läsa en understreckare om filmen the Matrix, skriven av en medelålders kvinna som hävdade att vi ska lyssna på tonåringarna, för de ser klarare än den som fått grumlig blick av normer och bekvämlighet, och han hade vid läsningen fått en blixtrande insikt som ett vykort från förr om det sanna i påståendet. Universum finns hela tiden. Det finns hela tiden. Hela tiden. Hela tiden.

Och det är oändligt gåtfullt.

Ytterligare år senare skulle den den nu överårige klottraren förstå att hans slagord på originalspråk förmodligen var fight uni, och att en bättre översättning nog hade varit bekämpa. Att hans bibel sannolikt led av en taskig översättning. Men det var just den översättningen han hade överfört till stålkonstruktionen, mellan två ringar, längst in på perrongen, alldeles nära den där dörren som en gång stod öppen (bakom den i schaktmörkret en bauhausstol och några gratistidningar).

Blyertsen som byggde valspråket glänste nytt. Kamp ta uni. En hälsning från ett mig till ett mig, via tjugo år och ett dig.