Bergbacken, dag 3

Vid ett tillfälle under det sena 90-talet har jag min mor på rummet och jag visar henne Torget.se. Jag säger: jag skulle ensam kunna ta hand om denna hemsida. Förutom att det förstås inte stämde finns det ett uns av realism i påståendet. För jag hade väldigt mycket energi att kanalisera vid den tiden. En mängd vi vuxna aldrig kommer kunna uppbåda, utan anställda assistenter, städpersonal och ekonomichefer. Fler än en gång har jag och folk i omgivningen påpekat just detta, hur skönt det var när någon annan tog hand om allt.
    Så nu är jag här i pojkrummet, och någon annan tar hand om allt.
    Hur känns det?
    Efter den första smekdagen börjar jag att drabbas av hemlängtan. Inte bara till lägenheten utan till tiden. Jag är trött på pojkrummet. Trött på att bo hemma. Trött på att inget händer i det här jävla området. Allt roligt händer någon annanstans och någon annanstans är i stan.
    Villaförorten är ett lugnt paradis där luften är klar liksom tankarna. Men även ett mittemellanland med bilen som oumbärligt redskap. Identiteten byggs på närhet till något annat. Till Stockholm. Eller naturen. Eller havet. Men i sig självt är Nacka ingenting (insert utläggning om Norrköpingsromantik) (soundtrack The Suburbs av Arcade Fire).
    Staden, ja, i stort sett vilken som helst, fick ett magiskt skimmer från Bergbacken (ett tag hade jag en fäbless för Finntorp, som i varje fall påminde om kvarter). Staden var platser där liv pågick. Där en torsdag inte alltid såg likadan ut. Där vänner fanns på gångavstånd. Där man inte behövde passa ett tåg, hoppa av vid Henriksdal för ersättningsbuss som några minuter senare kuskar vidare till Slussen med alla trappor och gångar, för byte av färdsätt.
    Nacka – där det spontana behöver planeras.
    Det är söndag nu. Jag längtar hem, till 2019. Friheten i att någon annan tog hand om allt blir snart ett gisslantagande. Jag har köpt bort min självständighet, och det har jag lärt mig av livet att den som ger upp kontrollen för att vila i någon annans gör sig själv en björntjänst. Tvätten ska inte tvätta sig själv, tvätten ska tvättas av mig.
    Jag faller ner mot hallen och ytterdörren och tar avsked av vår vänlige värd, som så tålmodigt avlyssnat våra anekdoter sen fredag eftermiddag. Jag och systern går till Saltsjöbanan, som gnisslar in på perrongen. Jag trycker in öppna-knappen med det där tveksamma gummiklicket, och så far vi hemåt. Hej då, 90-talet. Du var, möjligen, bättre förr.

Bergbacken, dag 2 – Skjutbanan

Jag är slut i kroppen, efter att försök att gå längs min Memory Lane. I detta fall i Nackareservatet i meterdjup snö.
    Så här: hösten 2003 började jag gå i skogen. Jag har redan bloggat om detta, men en sammanfattning: människor försvann, jobb försvann, studier försvann, och kvar var jag i pojkrummet samtidigt som året tickade vidare. Skogen kallade och jag började gå i den, med min hund. Jag saknar inte 2003 men jag saknar att gå i skogen med min hund.
    I dag gick jag med ett tydligt mål. Jag hade tagit avsked av brorsan och skulle nu till skjutbanan. Jag promenerade förbi trädet där jag brukade sitta och tänka (nu omkullvält), förbi platsen där hunden blev biten av en huggorm (vilket blev hennes död), genom snåret där jag lyssnade på blandbandet med Sagor och swings låt ”Djup skog” (och tänkte på hur Maria L tyckte att det var ofattbart att lyssna på musik i skogen), genom granriset, uppför kullen och nedför. Hela tiden som första fotspår i snön. Fram till jag nådde skjutbanan.
    Alldeles intill finns ett nu av grafittientusiaster uppbrutet ödehus, men det besökte jag aldrig då, eftersom det var igenbommat. Nu mer en Urban Exploration-sevärdhet än nostalgitripp, så jag fokuserar på skjutbanan.
    Den ligger mitt i skogen. Användes antagligen av militären förr, men de plockade aldrig bort den. Jag brukade gå dit för att sitta där. Eftersom jag där kände jag mig allra längst bort från allt. Lite samma känsla jag senare skulle få när jag besökte ryska ödestaden Pyramiden på Svalbard, dit inga radiosignaler nådde. 2003 hade jag dessutom ingen smartphone. Vid skjutbanan var jag helt och hållet borta. Mötte aldrig ett ansikte, fastän jag kunde se att andra varit just där. Burkar med öl och spray överallt.
    Så nu sitter jag där igen. Bara sitter. Men det dimper ner meddelanden. Av olika slag. Ett av dem är från Rapport som vill intervjua mig inför utställningssläppet på måndag. Jag rubbas. 2019 blir man alltid nådd.

Bergbacken, dag 2 – Ett uppvaknande

Vi flyttar sängarna, så jag kan sova i mitt hörn. Sömnen är utmärkt, lätt och klar. Jag vaknar av mig själv vid halv åtta. Och jag är försiktig med foten, för jag vill inte skjuta ner överkastet och välta högtalaren som står på stativ vid sängens ända.
    Bara det att den inte står där och inte stått där sedan 2003. Ändå fortsätter jag vara försiktig, för tänk om, tänk om alla år varit en dröm. Tänk om jag faktiskt är tonåring igen.
    Tänk om jag ska till skolan i dag.
    Tänk om min klockradio kickar igång om några minuter och spelar Good Morning med The Beatles. Räknar ner till tio i skallen och upp på två. Trampar snett vid saccosäcken, vidare mot garderoben. Klär på mig en rutig skjorta, pullover och jeans, tillbaka till rummets andra ände: handfatet, tvättar ansiktet och kanske några svep med rakapparaten.
    Muskelminnet har allt klart för sig, det är bara att göra, men Ikeafåtöljen finns inte där, inte heller datorhörnan eller tv:n (som gav ifrån sig det mest irriterande pip, ohörbart för vuxna men som öronkryptonit för barn). Ögonen ser det men kroppen vet att den är här. Det är förvirrande. Jag skulle kunna vakna upp här för 20 år sedan och bara fortsätta leva som om mina barn aldrig hänt. Bli barn själv.
    Plötsligt och hela tiden: minnen jag inte tänkt på sedan de lagrades.
    Kommer att tänka på gången familjen hade julgransplundring och jag springer upp till mitt rum och finner att det är fyllt med udda unga vänner till mig eller familjen. Erik G har länsat alla mina byrålådor och hånat mig för olika fynd när jag inte varit närvarande. My H är där med en vän. Hon har noterat att jag saknar litteratur. Alltså riktig litteratur. Inte Den unge Indiana Jones. Hon doktorerade sen i historia. På samma julgransplundring får Gustav N frågan om vilken som är hans favoritmusik och han svarar: marschmusik. Några decennier senare är han min lärare när vi obducerade hjärnor på KI men det får ni slå upp i Ensamma tillsammans (hans favoritparti i boken, visade det sig).
    Men fortfarande ligger jag kvar i sängen, i mitt hörn. Här har jag våndats mer än någon annanstans. Majoriteten av min oro har tillbringats här. Tänkt över morgondagar, körlektioner (i drömmen tappade jag kontrollen över fordonet och flög ut i en refug), simundervisning (där jag drunknade) eller vad som kommer att hända med mitt liv (ensamhet).
    Kommer jag någonsin att träffa någon?
    Jag ligger i samma hörn och stirrar på fläcken i taket som kom att orsaka ett hål en gång, men som täcktes igen men nu ny fläck så nog en fuktskada. Jag tänker att det blev helt okej det här livet. Jag hade varit lättad om jag hade vetat. Det fanns ingen osynlig hand som ledde mig på villovägar, jag kom att leda mig själv och jag fortsätter leda mig själv. Vad än muskelminnet säger. Det säger så mycket.
    När jag och min bror går ner för frukost med värden och hans nioåriga son (jämngammal med min dotter, fyra år äldre än jag var när jag flyttade in) springer jag för trapporna, så som man gjorde. Föll ner med lätta steg. Lätta branta steg. Det är inte skola i dag. Men min bror är faktiskt här.
    Här pratar vi om våra liv. Då och nu. Så som vi aldrig får tid att prata. Men så är vi inte i 2019 längre utan i ett kollektivt minne som bara vi har ihop.

Bergbacken, dag 1

Jag har alltså valt att tillbringa helgen i mitt pojkrum. Det låg ute på Airbnb och jag slog till.
    Varför så självklart? Kanske för att jag förberett mig genom att jag skriva såna här berättelser, om män som köper tillbaka en gammal lägenhet och reser i tiden, kanske för att jag behövt återvända på grund av vägskälet jag hamnat i. Jag vet inte, men jag befinner mig här nu, i 90-talet. Fast där skrivbordet som min laptop vilar på står fanns bara vind. Möss i väggarna. Kartonger. En sårig Abba-affisch uppnålad av 80-talsägarna. Och så sombreron min frånvarande farfar hade köpt med sig från Mexiko, en resa jag inte visste mer om än sombreron. Den låg där, som den perfekta oanvända maskeradutstyrseln.
    Jag hade erövrat detta rum, högst upp denna fyrvåningsvilla. På allvar tagit över det utan att fråga. Arbetsrummets möbler och mappar slungades ut på vinden utan sortering, och min säng baxades upp. För jag visste att mina föräldrar inte skulle orka återställa alltsammans. Rummet blev mitt.
    Här skrev jag mina första tre romaner. Den första har jag redan bloggat om, och hur den kom till på två dygn (mitt livs största kraftansamling). Den andra skrev jag av bara farten. Den tredje tog längre tid och färdigställdes i Sundbyberg, som jag flyttade till med S och där jag tillbringade ett halvår i morgonrock med frysen full av pizzor.
    Men nu Saltsjö-Duvnäs: barndomen och åldrarna 5-20. Jag trodde att rummen skulle kännas små men de är stora som salar. Taket når jag inte ens om jag hoppar. Allt är omgjort, parketten betsad och väggar rivna. Möblerna moderna.
    Hur det känns? Ja, jag anade att du skulle fråga. Svaret är: bisarrt. Jag är i chock, blir i varje sekund bombarderad av minnen. De attackerar från alla håll, eftersom varje kvadratcentimeter bär på en bit av mitt liv. Allt är omgjort men det är samma hus. Det är samma pulkabacke där hunden slet av en mössan. Samma skogsparti där jag la mig och blundade. Samma fönster intill garagedörren som krossades av mina fotbollar. Huset har stått här hela tiden.
    Jag ska sova här med min bror i natt. Vi möttes vid Ektorp centrum, handlade snacks i den gamla Konsum-butiken, köpte förtäring på Pizzastugan och svängde upp ett varv på vår gamla skolgård. Där Fredrik T hotade mig inför min pappa. Där Martin B eldade upp insekter. Där jag fick veta vilka fyra killar i klassen Nina G var kär i. Allt kom tillbaka. Men det var länge sen. För länge sen.
    I morgon avlöses min bror av min syster. Men först ska jag ge mig ut i Nackareservatet, mot den öde skjutbanan jag började vanka till under min ledsamma höst då jag slog upp min stukade fot gång efter annan eftersom jag tänkte att den behövde belastas.
    Jag återkommer till det. Vi ska spela spel.