Norrköping, inte 18:22

Jag har ägnat ett liv åt att förbereda mig för tågresan som egentligen ska inledas 18:22 i Norrköping. Biljetten avbokar jag en halvtimme innan eftersom jag inte kommer hinna med tåget, men vid stationen lär jag mig att det råder förseningar i Skåne, varför mitt tåg ska anlända 18:40, men eftersom förseningarna råder i Skåne anländer ett tåg från 16:25 vid 18:32, och jag – hoppar på.
    Det är en kalkylerad risk.
    För jag behöver en risk.
    Eftersom risken får mig att känna något annat.
    Här är jag. Jag har ingen biljett och jag sätter mig i bistron och beställer en Mariestad Export. Solen skiner snett från väster, när jag utan biljett sitter i bistron med min burk. Här är medresenärerna försenade med ett par timmar. Alla är missnöjda och konstaterar ”att det här ändå var ett minus”. Konduktören löper fram och tillbaka förbi mig, som sitter i bistron utan biljett. Jag har knappt något batteri kvar på mobilen och får syn på kvinnan mittemot som läser Stephen King på danskt band, och jag blir inspirerad och fiskar upp min pocket om Marcel Proust, och det vore väl ändå rätt osannolikt om mannen i bistron med en Mariestad Export och en pocket om Proust skulle fara biljettlöst, men det gör han.
    En behaglig ilning blixtrar genom kroppen varje gång konduktören löper fram och tillbaka framför mig, där jag sitter med min Mariestad Export och min proustpocket. I södra Södermanland välter tåget över på sidan och genom fönstret syns nu enbart solens reflektion mot vattenytan, som elektriskt forsar över mina ögon och jag lyfts upp och in i stunden.
    Jag har ägnat ett liv åt att förbereda mig för tågresan, som jag genomför biljettlöst, i en omgivning som är försenad, på ett tåg, som är solupplyst, med ett plastglas öl, den 23 april 2019.
    När jag rullar in i Stockholm faller solen ned över huskropparna i Gröndal. Denna resa. Ett liv. Staden glöder när jag når fram till det som är hemma. Jag har druckit upp. Jag reser mig.

In Treatment från förr

Jag minns de här tågresorna så som jag minns andra drömmar, kan inte avgöra om de verkligen hänt, men jag har känt att jag blivit vidrört av något, och att något är viktigt.
    Nu är allt annorlunda. Nu är en lördag 09:38 och då var en måndag 06:35, då jag fann en plats vid ett fönster och det fanns gott om såna, och jag hade äntligen skaffat en Macbook (den vita, den alla hade haft i tre år redan, men som jag inte kunde förmå mig att köpa, eftersom jag inte var en människa som köpte vad jag ville ha) så jag kunde nu tittade på piratnedladdade tv-serier och jag såg In Treatment. Det känns som en era men just dessa morgnar hade jag bara något dussin av, tillräckligt få för att jag inte skulle hinna se andra serier under eran.
    Jag inledde alla veckor med terapisessioner, där vi skalade oss fram till något djupt liggande. Jag tror aldrig att det kommer att finnas en tid då jag ser en serie på det sättet. Halvdrömmande deltog jag på allvar i Paul Weston och patienternas samtal, ofta två sessioner á 20 minuter, samtidigt som gryning pågick utanför fönstret, där landskapen sprang undan i 140 km/h. Serien hade ett vinnande koncept: alltsammans upphackat i lagom svåra portioner, vilket behövdes då varje bit var så näringsrik. Vid stationen i Norrköping fanns min cykel, jag trampade (onödigt) hårt och var på jobbet 08:20, köpte automatkaffe för en krona, slog mig ned vid min arbetsstation och lät skurar av sysslor riva hål i min himmel varpå den slutligen rasade.
    Jag tror att dessa tågresor fick mig att söka mig mot psykologin några år senare, kändes naturligt och stringent, och så ville jag uppnå den där tomma och fylliga upplevelsen av tidiga måndagsmorgnar, då hjärnan ännu är formbar och hungrig efter ny stimulans och substans.
    Nu rinner tåget förbi Östberga industriområde, jag sitter bakåtvänd mot gången. Det är inte alls som det brukade. Och jag blev inte psykolog. Jag har förstått att inte alla psykologer lever som Paul Weston och jag har förstått att man inte blir Paul Weston av att utbilda sig till psykolog. Men det var värt ett försök.