Avvardagiserat

Jag sitter i en läsesal på Bagarmossens bibliotek med blicken vänd mot mina med två numera besvärade studiekamrater, eftersom det var här i hörnet jacket fanns, som jag behövde för att koppla in min mobiltelefon, som jag behövde för att fotografera min datorskärm, på vilken det fanns ett mejl, som jag hade skickat, som innehöll en pdf, som rymde en trehundrasidig roman, som jag nagelfarit så idogt att naglarna nästan nötts ned, om inte av tangenter så av tänder. Det är så här det går till när romaner sänds iväg. Bara som en bilaga i ett mejl, som lika gärna kan hamna i ett spamfilter eller utskriven och placerad i en pärm i en kartong på en vind, påträffad av en läslysten revisor år 2145. Jag försöker avvardagisera situationen, lyssnar på bokens soundtrack i hörlurarna och tänker hur jag tänkt när jag skrivit när jag lyssnat på det jag hör i lurarna (det blir genast slaskig svart vinter på Bondegatan), när jag skickar in boken som nu är en bok som inte längre har med mig att göra. Det gör ont när knoppar brister, sägs det ju, men här knoppas något av mig. Något som behövt mig och som aldrig mer kommer behöva mig. Bon voyage, kära pdf, gör inget som inte Ensamma tillsammans hade gjort. Vi ses.