17 juni 2006 skrev jag denna anteckning

Jag har inte träffat min farfar sedan fem års ålder. Han lever alltjämt och bor i samma stad som jag.
    Det här är en redogörelse för samtliga av de understrykningar som min farfar har gjort när han läste Françoise Sagans ”Ett moln på min himmel (Bonjour Tristesse)/Något av ett leende”.
    Nedan följer en sammanställning av dessa partier i berättelserna. Vissa meningar har inte strukits under i sin helhet, men jag inkluderar även den text som inte har markerats för att ge ett sammanhang.
    Hans namnunderskrift står skriven på den vänstra bokpärmens insida. Bläcket är detsamma som i de understrykningar som senare följer i boken. Han stryker inte under ord och meningar utan markerar i marginalen utvalda rader.
    Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag i Stockholm 1957. Då min farfar är född 1928 kan han vid läsningen av Sagans böcker som yngst vara 29 år gammal.

Ett moln på min himmel (Bonjour Tristess)
Sidan 9
Fastän jag inte hade samma motvilja som min far mot fulhet – en motvilja som kom oss att ofta umgås med enfaldiga människor – kände jag inför personer som saknade all fysisk charm en viss blyghet – jag blev tankspridd i deras sällskap och betraktade deras under-givna accepterande av sin oförmåga att slå an som ett skamligt lyte. För vad är det egentligen vi strävar efter, om inte just att bli omtyckta?

Sidan 18
– Hans intelligens är kanske inte av det vanliga slaget, men …

Sidan 19 (markerar dubbelt)
Hon hade tagit med sig en cardigan ur sin kollektion åt mig men lät mig inte tacka henne. Tacksägelser tråkade ut henne, och som mina aldrig nådde upp till min entusiasm ansträngde jag mig inte.

Sidan 19
Jag tror att nästan alla mina glada stämningar på den tiden hade pengar till bakgrund: glädjen över att åka bil fort, glädjen att få en ny klänning, att köpa grammofonskivor, böcker, blommor.

Sidan 23
Han stod där med vattnet upp på halva benen och båda händerna stödda mot däcket som mot ett domstolsskrank. Jag förstod att han inte tänkte komma ombord förrän han fått tala ut, och jag såg på honom med erforderlig uppmärksamhet.

Sidan 25
Hon log inte: hon log bara när hon hade lust att göra det, aldrig kon-ventionellt som andra människor.

Sidan 29
– Jag avskyr den sortens anmärkningar, sade Anne. Vid din ålder är sådant mer än dumt, det är pinsamt.

Fram till sidan 120 inga vidare understrykningar.

Något av ett leende
Sidan 141
Och även om jag trodde att varje kärlekshistoria eller varje kärleksförbindelse var kortvarig kunde jag inte a priori medge att den måste vara det. I likhet med alla andra människor som lever för sina små komedier, kunde jag inte uthärda dem om de inte var skrivna av mig och enbart mig.

Sidan 167
Mitt samvetes beskäftiga lilla tjänsteande, som framställde mig i ömklig dager varje gång jag tänkte på mig själv, var kanske alltför hård, alltför pessimistisk.

Fram till sidan 239 inga vidare understrykningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.