Vår 2009

Vår 2009. Jag var i ett gränsland, mellan åldrar, när jag lät tiden ligga, när jag for till arbetet, som egentligen inte ville mig något. Det var bara ett jobb, som jag utförde, för att ha något annat att göra, än att vänta, på barnet, vars kropp växte, till en kropp, i en kropp. Jag åkte tunnelbana. Min station var Medborgarplatsen, och arbetets station var St Eriksplan. Mellan dessa plattformar slog dagspendeln fram och tillbaka. Jag behövde ingenting då. Varken framtid eller förflutenhet. Jag bara befann mig. Stunden befann sig där jag befann mig. Om morgnarna i min första pendelrörelse beskådade jag ansiktena som förflyttade sig med mig. Jag tänkte ut berättelser om dem, om hur de formats till att hamna i vagnen med mig. Det var vad jag gjorde. Varje morgon. Nya ansikten, nya förflutna och framtider. Var och en sitt eget universum. Samtidigt som jag lyssnade på en knastrig inspelning av Goldmunds album The Heart Of High Places. Pianospel som vattenstänk över ett spegelblankt minne. Ett sövande och uppvaknande i ett. När liven for förbi. Jag gjorde det i väntan på barnet, som blev en kropp i en kropp. I väntan på nästa ålder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.