Norrköping, inte 18:22

Jag har ägnat ett liv åt att förbereda mig för tågresan som egentligen ska inledas 18:22 i Norrköping. Biljetten avbokar jag en halvtimme innan eftersom jag inte kommer hinna med tåget, men vid stationen lär jag mig att det råder förseningar i Skåne, varför mitt tåg ska anlända 18:40, men eftersom förseningarna råder i Skåne anländer ett tåg från 16:25 vid 18:32, och jag – hoppar på.
    Det är en kalkylerad risk.
    För jag behöver en risk.
    Eftersom risken får mig att känna något annat.
    Här är jag. Jag har ingen biljett och jag sätter mig i bistron och beställer en Mariestad Export. Solen skiner snett från väster, när jag utan biljett sitter i bistron med min burk. Här är medresenärerna försenade med ett par timmar. Alla är missnöjda och konstaterar ”att det här ändå var ett minus”. Konduktören löper fram och tillbaka förbi mig, som sitter i bistron utan biljett. Jag har knappt något batteri kvar på mobilen och får syn på kvinnan mittemot som läser Stephen King på danskt band, och jag blir inspirerad och fiskar upp min pocket om Marcel Proust, och det vore väl ändå rätt osannolikt om mannen i bistron med en Mariestad Export och en pocket om Proust skulle fara biljettlöst, men det gör han.
    En behaglig ilning blixtrar genom kroppen varje gång konduktören löper fram och tillbaka framför mig, där jag sitter med min Mariestad Export och min proustpocket. I södra Södermanland välter tåget över på sidan och genom fönstret syns nu enbart solens reflektion mot vattenytan, som elektriskt forsar över mina ögon och jag lyfts upp och in i stunden.
    Jag har ägnat ett liv åt att förbereda mig för tågresan, som jag genomför biljettlöst, i en omgivning som är försenad, på ett tåg, som är solupplyst, med ett plastglas öl, den 23 april 2019.
    När jag rullar in i Stockholm faller solen ned över huskropparna i Gröndal. Denna resa. Ett liv. Staden glöder när jag når fram till det som är hemma. Jag har druckit upp. Jag reser mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.