Fårö revisited

Det finns en scen i Scener ur ett äktenskap där en lågmäld Erland Josephson kommer hem till en överdrivet tacksam Liv Ullman. Han har varit på resa och hon har varit hemma. Med barnen. Han har varit på annan ort. Utan barnen.
    Sakta glider entusiasmen undan Livs ansikte, för hon märker att Erland inte tar av sig rocken. De sätter sig ned. Han talar stilla:
    – Jag har något jag behöver prata med dig om. Det är så lustigt förstår du att jag gått och blivit kär.
    Scenen utspelar sig på flera håll. Dels i verkligheten, när Ingmar återvänder till Ellen och de fyra barnen efter att ha blivit förälskad i journalisten Gun i Helsingborg (de tillbringar sen tre månader i Paris ihop). Dels i en annan del av verkligheten, på Dämba, inspelningsplatsen som jag och M förfogar över ett veckoslut. Vardagsrummet där Liv och Erland våndades är grandiost och kalt på samma gång. Inget i det minner om liv. Det är som om möblerna är osams och vill ha varandra på avstånd.
    Det är däremot ett rum att samtala allvarligt i. Om sånt som behöver avhandlas. Det är följaktligen på det viset vi ägnar visit två på Bergmangårdarna. Vi gräver mödosamt upp dämoner och lirkar med dem. Några går att förgöra andra blir lite bättre dresserade. Men vi samtalar som om vi var en del av en ständigt pågående berättelse, regisserad av regissören med husen och kontrollbehovet.
    Sam-tal-ar. Med röster som bär. Ekar. Dånar. Tränger sig in genom hörselgången in i musklerna vidare ut i fingrarna, tårna, hårsäckarna.
    Som när jag ligger i badkaret och M sitter hopvikt uppe i fönstret och jag frågar skämtsamt på fullaste allvar:
    – Är jag verkligen här? Har året verkligen gått?
    Hon svarar:
    – Jag finns inte. Du är kvar.
    Det är inte sant men det kan vara sant. Det känns som sant. Jag är Victor Sjöström som i Smultronstället betraktar klockor utan visare. Tiden är överallt och ingenstans. Jag faller nedför hålet som Alice.
    Fårö revisited är en light-variant av min resa till pojkrummet. Även om jag inte tillbringat en uppväxt på Dämba är platsen overkligt laddat för mig. Det var där jag tappade min sköld, som jag beskrev situationen för en vän efter hemkomsten. Eftersom jag i stillheten och ensamheten kom nära mig själv, närmare än jag förmådde hantera. Jag föll inte då men jag föll sen.
    Jag tordes inte åka hit utan sällskap. Platsen lockade fram en variant av mig jag inte tidigare träffat och helst inte återser.
    Nästa mars. Jag var plötsligt tillbaka i samma säng, med M, som en annan. Här i rummet där Käbi brukade sova om somrarna hade inget förändrats, så som det aldrig kommer att förändras. Men i mig hade allt vänts upp och ned, från signalsubstanser till ideal, från tidsuppfattning till berättelserna man berättar för sig själv om sig själv i sig själv. Själva fundamentet i mig var rubbat.
    Regissören hade varit nöjd med mitt år. Det finns gott stoff i det. Det kommer att bli litteratur av det. Någon gång. I någon form. Allt hände, och det hände hela tiden. Vi återkommer till det en annan gång. Det har jag ju redan skrivit.
    Jag är knappast unik i att ägas av mannen med byggnaderna. Norska E i gästhuset vid Hammars och danska A i skrivstugan vid havet har båda inlett berättelser med utgångspunkt från Regissören och hans rum och hans ilska och hans 8000 arbetsblock, som tog slut. Han som tog allt i besittning: släkten, föräldrarna, syskonen, Fårö, böckerna, dämonerna, kvinnorna, barnen – och eftermälet.
    Ingmar Bergmans verk bara pågår. Han uppstår i nya versioner genom de levande, och gör sig relevant. Det här inlägget är inget undantag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.