Bergbacken, dag 3

Vid ett tillfälle under det sena 90-talet har jag min mor på rummet och jag visar henne Torget.se. Jag säger: jag skulle ensam kunna ta hand om denna hemsida. Förutom att det förstås inte stämde finns det ett uns av realism i påståendet. För jag hade väldigt mycket energi att kanalisera vid den tiden. En mängd vi vuxna aldrig kommer kunna uppbåda, utan anställda assistenter, städpersonal och ekonomichefer. Fler än en gång har jag och folk i omgivningen påpekat just detta, hur skönt det var när någon annan tog hand om allt.
    Så nu är jag här i pojkrummet, och någon annan tar hand om allt.
    Hur känns det?
    Efter den första smekdagen börjar jag att drabbas av hemlängtan. Inte bara till lägenheten utan till tiden. Jag är trött på pojkrummet. Trött på att bo hemma. Trött på att inget händer i det här jävla området. Allt roligt händer någon annanstans och någon annanstans är i stan.
    Villaförorten är ett lugnt paradis där luften är klar liksom tankarna. Men även ett mittemellanland med bilen som oumbärligt redskap. Identiteten byggs på närhet till något annat. Till Stockholm. Eller naturen. Eller havet. Men i sig självt är Nacka ingenting (insert utläggning om Norrköpingsromantik) (soundtrack The Suburbs av Arcade Fire).
    Staden, ja, i stort sett vilken som helst, fick ett magiskt skimmer från Bergbacken (ett tag hade jag en fäbless för Finntorp, som i varje fall påminde om kvarter). Staden var platser där liv pågick. Där en torsdag inte alltid såg likadan ut. Där vänner fanns på gångavstånd. Där man inte behövde passa ett tåg, hoppa av vid Henriksdal för ersättningsbuss som några minuter senare kuskar vidare till Slussen med alla trappor och gångar, för byte av färdsätt.
    Nacka – där det spontana behöver planeras.
    Det är söndag nu. Jag längtar hem, till 2019. Friheten i att någon annan tog hand om allt blir snart ett gisslantagande. Jag har köpt bort min självständighet, och det har jag lärt mig av livet att den som ger upp kontrollen för att vila i någon annans gör sig själv en björntjänst. Tvätten ska inte tvätta sig själv, tvätten ska tvättas av mig.
    Jag faller ner mot hallen och ytterdörren och tar avsked av vår vänlige värd, som så tålmodigt avlyssnat våra anekdoter sen fredag eftermiddag. Jag och systern går till Saltsjöbanan, som gnisslar in på perrongen. Jag trycker in öppna-knappen med det där tveksamma gummiklicket, och så far vi hemåt. Hej då, 90-talet. Du var, möjligen, bättre förr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.