Bergbacken, dag 2 – Skjutbanan

Jag är slut i kroppen, efter att försök att gå längs min Memory Lane. I detta fall i Nackareservatet i meterdjup snö.
    Så här: hösten 2003 började jag gå i skogen. Jag har redan bloggat om detta, men en sammanfattning: människor försvann, jobb försvann, studier försvann, och kvar var jag i pojkrummet samtidigt som året tickade vidare. Skogen kallade och jag började gå i den, med min hund. Jag saknar inte 2003 men jag saknar att gå i skogen med min hund.
    I dag gick jag med ett tydligt mål. Jag hade tagit avsked av brorsan och skulle nu till skjutbanan. Jag promenerade förbi trädet där jag brukade sitta och tänka (nu omkullvält), förbi platsen där hunden blev biten av en huggorm (vilket blev hennes död), genom snåret där jag lyssnade på blandbandet med Sagor och swings låt ”Djup skog” (och tänkte på hur Maria L tyckte att det var ofattbart att lyssna på musik i skogen), genom granriset, uppför kullen och nedför. Hela tiden som första fotspår i snön. Fram till jag nådde skjutbanan.
    Alldeles intill finns ett nu av grafittientusiaster uppbrutet ödehus, men det besökte jag aldrig då, eftersom det var igenbommat. Nu mer en Urban Exploration-sevärdhet än nostalgitripp, så jag fokuserar på skjutbanan.
    Den ligger mitt i skogen. Användes antagligen av militären förr, men de plockade aldrig bort den. Jag brukade gå dit för att sitta där. Eftersom jag där kände jag mig allra längst bort från allt. Lite samma känsla jag senare skulle få när jag besökte ryska ödestaden Pyramiden på Svalbard, dit inga radiosignaler nådde. 2003 hade jag dessutom ingen smartphone. Vid skjutbanan var jag helt och hållet borta. Mötte aldrig ett ansikte, fastän jag kunde se att andra varit just där. Burkar med öl och spray överallt.
    Så nu sitter jag där igen. Bara sitter. Men det dimper ner meddelanden. Av olika slag. Ett av dem är från Rapport som vill intervjua mig inför utställningssläppet på måndag. Jag rubbas. 2019 blir man alltid nådd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.