Bergbacken, dag 2 – Ett uppvaknande

Vi flyttar sängarna, så jag kan sova i mitt hörn. Sömnen är utmärkt, lätt och klar. Jag vaknar av mig själv vid halv åtta. Och jag är försiktig med foten, för jag vill inte skjuta ner överkastet och välta högtalaren som står på stativ vid sängens ända.
    Bara det att den inte står där och inte stått där sedan 2003. Ändå fortsätter jag vara försiktig, för tänk om, tänk om alla år varit en dröm. Tänk om jag faktiskt är tonåring igen.
    Tänk om jag ska till skolan i dag.
    Tänk om min klockradio kickar igång om några minuter och spelar Good Morning med The Beatles. Räknar ner till tio i skallen och upp på två. Trampar snett vid saccosäcken, vidare mot garderoben. Klär på mig en rutig skjorta, pullover och jeans, tillbaka till rummets andra ände: handfatet, tvättar ansiktet och kanske några svep med rakapparaten.
    Muskelminnet har allt klart för sig, det är bara att göra, men Ikeafåtöljen finns inte där, inte heller datorhörnan eller tv:n (som gav ifrån sig det mest irriterande pip, ohörbart för vuxna men som öronkryptonit för barn). Ögonen ser det men kroppen vet att den är här. Det är förvirrande. Jag skulle kunna vakna upp här för 20 år sedan och bara fortsätta leva som om mina barn aldrig hänt. Bli barn själv.
    Plötsligt och hela tiden: minnen jag inte tänkt på sedan de lagrades.
    Kommer att tänka på gången familjen hade julgransplundring och jag springer upp till mitt rum och finner att det är fyllt med udda unga vänner till mig eller familjen. Erik G har länsat alla mina byrålådor och hånat mig för olika fynd när jag inte varit närvarande. My H är där med en vän. Hon har noterat att jag saknar litteratur. Alltså riktig litteratur. Inte Den unge Indiana Jones. Hon doktorerade sen i historia. På samma julgransplundring får Gustav N frågan om vilken som är hans favoritmusik och han svarar: marschmusik. Några decennier senare är han min lärare när vi obducerade hjärnor på KI men det får ni slå upp i Ensamma tillsammans (hans favoritparti i boken, visade det sig).
    Men fortfarande ligger jag kvar i sängen, i mitt hörn. Här har jag våndats mer än någon annanstans. Majoriteten av min oro har tillbringats här. Tänkt över morgondagar, körlektioner (i drömmen tappade jag kontrollen över fordonet och flög ut i en refug), simundervisning (där jag drunknade) eller vad som kommer att hända med mitt liv (ensamhet).
    Kommer jag någonsin att träffa någon?
    Jag ligger i samma hörn och stirrar på fläcken i taket som kom att orsaka ett hål en gång, men som täcktes igen men nu ny fläck så nog en fuktskada. Jag tänker att det blev helt okej det här livet. Jag hade varit lättad om jag hade vetat. Det fanns ingen osynlig hand som ledde mig på villovägar, jag kom att leda mig själv och jag fortsätter leda mig själv. Vad än muskelminnet säger. Det säger så mycket.
    När jag och min bror går ner för frukost med värden och hans nioåriga son (jämngammal med min dotter, fyra år äldre än jag var när jag flyttade in) springer jag för trapporna, så som man gjorde. Föll ner med lätta steg. Lätta branta steg. Det är inte skola i dag. Men min bror är faktiskt här.
    Här pratar vi om våra liv. Då och nu. Så som vi aldrig får tid att prata. Men så är vi inte i 2019 längre utan i ett kollektivt minne som bara vi har ihop.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.