Där vid Markuskyrkans kyrkklockor pratar vi om tråkigheter. Inga särskilda i synnerhet, utan i allmänhet. Apropå anekdoten om han som tolkade adresser på postcentralen. Eller min sommar när jag förtrollades av receptens prosa på telegrambyrån, och då säger Anders:

Här har du något att skriva om.

Han är ingen hangaround som jag, utan tillhör det fasta ringarlaget. Det är en meditativ syssla att snurra på Johannesklockan, menar han. Att låta dånet darra ut genom kroppen är som en övning i mindfulness, men det är inte det jag ska skriva om. Utan detta:

Att han under många år arbetade som väktare på SE-banken vid Sergels torg. Ett sånt där yrke som behövs fastän det nästan aldrig behövs. Han var den väktaren som vaktade och avvaktade, men fortsatte att vara människan, även om helgerna då ingen annan fanns där, varför han försökte sysselsätta sig.

Anders säger:

Jag började skriva med vänster hand. Det kittlade så skönt i hjärnan. Sen började jag läsa danska tidningar. Under en period visslade jag The Doors-låtar baklänges, efter noter. Det här vidgade mitt livsutrymme avsevärt.

Helgerna ersatte varandra men kom att påverka även övriga dagar som berikades med allt mer detaljerade dagdrömmar, av impuls knackade han på hos bekanta, testade Bingolotto en första och sista gång, innan helgen kom med sitt growth mindset.

Anders säger:

Jag kunde ju inte ägna mig åt för avancerade saker, eftersom jag fortfarande befann mig på arbetet. Längre än till lagomsysslor så som att hitta alternativa lösningar på korsord, sträckte sig inte mina moral. Samtidigt kittlade det så skönt. Det var lite av ett dilemma.

Men så gick larmet.

Det kanske var oktober eller april, men det hände att signalen skrek i lokalen, och hans lilla lampa vid tv-montrarna snurrade rött som ett skämt. Det här var själva syftet med tråkigheten, att tråka ut den för att kunna arbeta vid den enda gång det behövdes.

I korridoren fann han sig stå öga mot öga med inkräktaren. Anders, med batongen i vänster hand, hörde sig själv väsa:

Vi skal spare på energien: Men hvordan gør vi det?

Innan han växlade röst och sa:

License and registration, please.

Inte heller det rätt, så klart. Han ruskade på huvudet som för att haka i rätt personlighet.

Inkräktaren var en kvinna på en och en halv meter ungefär, med ett svart block i handen. Inte precis urtypen för en bankrånare, hur nu en sådan såg ut, men man hade ju fått tid att föreställa sig. Kvinnan sa, med skämtsam ton:

Jag har kommit för att hämta dig.

När Anders kommer så här långt in i berättelsen är det bara sekunder kvar innan han ska svänga om Johannesklockan och jag Lukasklockan och de andra Markusklockan och Matteusklockan. Vi väntar på signalen inifrån, är redan försedda med hörselkåpor, som vi glipar lite på för att höra varandra.

Anders säger:

Känslan i den stunden var det närmaste himlen jag kommit.

Innan han ger mig förklaringen vinkar vaktmästaren häftigt nerifrån dammen utanför entrén, och då är samtalet slut. Alltmedan vi svänger runt de väldiga klockorna tränger dån efter dån efter dån ut Björkhagens sorl, och mitt.