I alla år hade han betett sig som ett löfte. Likt fotbollstalangen vars ålder ursäktar de mesta yviga finter, eftersom det fanns stråk av genialitet i rörelserna. Sånt åskådarna lärt sig lovar något större, fast senare. 

Men vännen var varken ung eller fotbollsspelare.

Kanske inte heller längre ett löfte. För här låg det i mitt knä: manuskriptet. I förtroende hade jag tidigare fått läsa dikterna från åttiotalet, men i övrigt fått nöja mig med artiklarna i tidningen, just som alla andra. Själva löftet i löftet gick istället att förstå genom små glimrande formuleringar, en stillsam värdig livsföring och anekdoter från en beläsenhet.

Böckerna hade han läst nattetid på ett vårdboende han var satt att vaka över. Decennierna hade bläddrats fram på detta vis men till slut började han långsamt att skriva sig ur isoleringen. Recensioner ledde till krönikor och slutligen jobbet på tidningen. ”To the point”, hade Richard Ford barskt inlett intervjun på Grand Hotel i Stockholm, efter att vädret förts på tal, men senare meddelat via sin förläggare att samtalet varit det mest givande han tagit del i.

Något sökande efter prestige fanns aldrig hos min vän, inte heller något begär efter att leva ut. Flyga gjorde han helst inte, och alkohol drack han aldrig, inte heller skrev han på något eget, fastän han säkert kunde mäta sig med namnen han var satt att recensera. Trodde vi. För varje år som gick kunde han det säkert lite mer. Han gjorde det bara inte, liksom varför bevisa sig, av vilken anledning och för vem? Föräldrarna hade flytt från krigets Finland och var bara nöjda med att vara vid liv, och det spillde över på sonen.

Löftet skulle förbli ett löfte, förstod vi. Han var inte heller typen som lät sig övertalas.

Några år inpå pensionen började han vakna tidigt, redan runt fyrasnåret. En effekt av åldrandet, ett krympande sömnbehov, men samtidigt var det så klart ett bekymmer. Hur fylla tiden när alla andra fortfarande sov? Till sist fann han inget annat råd än att skriva. En rutin som konstruerade det verk som skulle bli livets första och enda stora ansats.

Texten jag nu läste drev fram lika mjukt som en kajak över den spegelblanka Glottern, formulerad av en dämpad proustskt berättare. Ett kosmos jag tidigare vistats i, och genom läsningen fördes jag långsamt tillbaka till mitt Norrköping, mina tjugotal och hans femtiotal.

Åldersskillnaden märktes inte alltid i samtalen, men i att han visste och jag inte. Han visste att han ville köpa en penna och att han visste att det skulle vara en Montblanc. Han visste att han behövde en ny cykel, och att det skulle vara en Bianchi. Några år tidigare hade han vetat att han efter femtio körkortslösa år behövde ett körkort och en tid senare visste han vilken bil som passade honom.

Allt med exakthet på decimalen, medan jag själv testade mig runt i sökandet efter ett mig. Hur komma fram till Montblanc när Bic fanns, när blyerts fanns, när tangentbord fanns? Han tycktes aldrig spilla energi åt alternativen.

Många kriser senare vilade jag i fåtöljen en aprilmorgon och såg solen strila genom krukväxterna. Manuskriptet kunde från denna vy lika gärna ha blivit läst i Amazonas, fastän snöflarn låg på Södermannagatan. Även jag kunde nu fatta egna beslut. En bieffekt av hårt intjänad förståelse för livets ändlighet och kroppens begränsningar. Allt var möjligen möjligt men inte på samma gång, hade jag begripit, under tiden människor runtom mig gått bort för tidigt och tagit alla beslutsvåndor med sig.

Snart hundra sidor in i läsningen såg jag min vän allt starkare framför mig. De tonade glasögonen, den sorterade sprättiga luggen och den allt smärtare torson, förtunnad av pandemins promenader. Rösten som spelade ned allting med ett sorts melankoliskt lugn, med ett lager ljus humor i botten. Det här var löftet som vågade leva ut sin talang. Allt prat om brist på begär kanske trots allt bara var prat.

Jag la undan luntan och sträckte mig mot telefonen, klickade fram namnet och ringde upp. Han svarade efter några signaler men hade inte tid för samtal, skulle iväg på en demonstration för Ukraina. Istället för prat skrev jag den här texten och sände den till honom via mejl.

Några timmar senare ringde han upp. Jag satt i en bil på väg från en släkttillställning och han förklarade i både skämtsam och allvarlig ton att det han läst inte hörde till någon av mina bättre verk. För inställsamt och smörigt, och själva föremålet för texten var heller inte tillräckligt intressant. Han ansåg att jag borde hålla mig till surrealismen.

Efter att jag försökt framhålla några av textens kvaliteter, att själva historien om honom visst kunde fungera som en historia i sig, skiftade han ton några grader bort från det raljanta och frågade:

Alltså, du blev väl inte stött? Det är bara att du kan bättre.