Granater

En fredag under kastanjen, den lilla triangel torg som placerats kring trädet i Gamla stan. Turister lommar över kullerstenarna. Restauranggäster konverserar på gjutjärnsstolarna. Hösten är tidig ännu, merparten av löven hänger kvar i sina grenar, hyssjar för vinden och finfördelar solen mot marken. Ett stillsamt sorl rinner över platsen, bara avbrutet av det ihärdiga skriet från ett spädbarn, vars vagn vaggas oförtröttligt av mamman vid bänken intill stammen.

Längsmed huskroppen pågår någon typ av intervju mellan en man och en kvinna, där kvinnan hyr ut en lägenhet och mannen ska övertyga henne om att välja honom. Han sörplar slätmixad morotssoppa med ansträngd värdighet under tiden hon ställer detaljerade frågor om hans tid efter studenten.

Trädet rasslar plötsligt till av en kastvind och en taggig granat faller med en smäll mot kullerstenen. Det vita skyddande köttet spricker upp och den släta bruna kastanjen förlöses. Stilla rullar den ur sitt skal, för att stanna. Våldsamheten i anfallet får alla samtal att höra upp, kanske borde man sätta sig en bit under markisen istället? Spädbarnet skriker igen. Mamman rullar vagnen av och an.

Efter en omställningsfas kan den bostadslöse ändå fortsätta beskriva tiden i Argentina, där han läste spanska med vännen som alltså också ska vistas i lägenheten, och som han går i god för. Det var egentligen ingen exotisk tid, eftersom pappan är född där, betonar han, som för att det behövs. Han vill ju ge ett ordnat intryck.

Just som hon ska nypa kontraktet ur väskan angrips trädet av en till vind, och så skvätter den orangesörjiga soppan upp över båda. En kastanj badar i tallriken, med intakt skyddande hölje. Vi behöver servetter, är det första han kommer på att säga. Men herregud, säger hon. Han borde ha beställt oxbringan istället, helt klart. Det här känns lite farligt, säger hon. Han kommer tillbaka med en rulle hushållspapper och de torkar bort soppan, som färgat av sig på kofta och sjal. De sitter ändå kvar. Vad är oddsen för att bli angripen två gånger vid samma lunch?

Vinden mojnar och löven nynnar sin vaggsång. En ny skenbar stillsamhet. Jordens rotation har fått solen att hitta en farbar väg mot torget mellan två takåsar. Strålarna hettar upp lunchgästernas humör, utom spädbarnet som skriar vidare, men åtminstone så monotont att hörseln vänjer sig, likt ett ihållande borrande i en betongvägg.

Den intervjuade fortsätter berätta med entusiasm om sin kamrat, som följt efter honom över världen, via Nederländerna, Kuba till Uruguay, men inser att för varje detalj om oavslutade kurser framstår den icke närvarande som mer och mer tafatt. De kanske borde prata om formalia? Och visst var det okej att kånka ned byrån till förrådet för att göra plats för ytterligare en säng?

Vinden rycker fram igen, nu närmast stormande. Trädet behöver hålla emot med rötterna, men från grenarna utförs nya attacker mot kullerstenen. Den här gången med ett smatter som för tankarna till kulspruta. Innan allt blir tyst. En oroväckande stillhet. Den bostadssökande panorerar med blicken över torget. Restauranggästerna pratar inte med varandra, turisterna är orörliga, vid trädets stam står mamman lutad över barnvagnen, kall i blicken. Innan det är hon som börjar skrika.